Jag vill redan nu rekommendera lärare, chefer, rektorer och föräldrar att läsa Bente Svennings underbara bok Vad berättas om mig?. Författaren värnar och lyfter barnens rättigheter att få vara medverkande i vad som dokumenteras om dem.
Bente Svenning utmanar tankarna kring vem det är som äger dokumentationen och för vems behov gör vi den? Jag blir fascinerad, inspirerad, frågande under tiden jag läser boken. En av mina frågor som jag funderar över är: Varför frågar vi vuxna inte barnen om de vill bli fotograferade? Författaren använder begreppet ”Big Brother-värld”. När kan barnen komma undan från att bli dokumenterade? Dessutom, de som deltar i ”Big Brother” har gjort ett val att bli dokumenterade hela tiden. Har barnen fått möjligheten att välja?
Bente Svenning tar upp att både i Norge och i Sverige är både dokumentation och barns inflytande en del av förskollärarens uppdrag, enligt styrdokumenten. Därför är det viktigt att vi diskuterar vad de olika begreppen betyder. Hon skriver om de nackdelar dokumentationen kan ha på barnen om de inte tillåts vara medverkande och ha inflytande över vad och hur de dokumenteras. Hon beskriver även dokumentationens kraft som metod och att det är en viktig del av arbetet med att utmana barnen i deras lärprocesser.
Boken är personligt skriven med en nära anknytning till förskolans värld. Innehållet i boken behandlas konkret där läsaren genom de igenkännanden exemplen blir engagerad att ta barnens parti i dokumentationsprocessen.
I dag är vi omringade av olika medier, till exempel internet med bloggar, facebook, sms-meddelanden, bildskärmar med mera. Hur mycket vet barnen om att det blir dokumenterade i de olika medierna? När vi använder oss av internet måste vi ha minst ett dubbelseende eftersom det påverkar barnen i dag och i framtiden. Vilken känsla inger det att i tonåren eller i vuxen ålder kunna söka på internet och få fram bilder på sig själv från sin förskoletid?
I boken berör hon olika begrepp såsom observation, dokumentation, barnperspektiv, barns perspektiv, vuxenperspektiv och förklarar de olika begreppens inverkan under arbetets gång.
Budskapet i boken slår mig med en orkans styrka och många frågor förblir obesvarade, men jag blir otroligt inspirerad och engagerad i de frågor som hon berör. Hon är en fantastisk debattör för barnens rätt till inflytande över ”vad som berättas om mig”. Hon lämnar inte läsaren oberörd utan snarare stridslysten för barnens rättigheter till ett privatliv även i förskolan. Hon vill att vi ska börja reflektera i våra skolor och förskolor kring hur vi kan respektera barnens vilja och delaktighet samt kring vilka ståndpunkter vi tar i arbetet med dokumentationen.
I slutet av boken ger hon lite praktiska tips och idéer på hur vi i förskolan kan arbeta med att barnen ska bli ägare över sin egen dokumentation.
Boken är spännande och känns helt rätt i tiden. Barnen i dag är den första generationen som kommer att lämna elektroniska spår efter sig. När jag tänker på det blir det ännu viktigare att barnen får vara delaktiga i vilka spår vi lämnar. Läs Bente Svennings bok och börja reflektionerna kring barns medverkan i dokumentation i förskolan.
