En mamma styr sin dotter genom snömodden i en barnvagn. Snöflingor singlar ner från himlen stora som tumvantar. Den lilla flickan i vagnen pekar och säger: ”Dtta, dtta!” Hon vänder sig om och söker sin mammas blick, men vagnen är vänd från mamman ut mot världen. Flickan börjar ropa högre för att mamman ska titta på de stora snöflingorna. Men mamman pratar i sin mobiltelefon. Flickan lutar sig tillbaka i vagnen och somnar.
En liten grupp förskolebarn trängs runt en laptop. På skärmen kan de se sina teckningar som de målade i går: vackra färgstarka bilder med höstmotiv, unika alster som ska visas upp på väggen i tamburen. Deras fröken sitter vi ett annat bord med barnens teckningar uppdukade framför sig. Hon stoppar in en efter en i en nyinköpt skanner, sedan skriver hon ut bilderna på skrivaren. Hon har nu dokumenterat måleriet. De verkliga teckningarna slänger hon i papperskorgen.
Bilder flimrar förbi av missad kommunikation, av ovärderliga ögonblick som går förlorade. Om sändaren saknar mottagare bildas ingen kontakt. Vad händer med den livsnödvändiga kommunikationen när vi vänder våra blickar mot en skärm i stället för mot varandra?
Det händer att jag möter barn vars sändare har saknat mottagare, barn som har gett upp viljan att dela små och stora ögonblick med andra. Det gör mig väldigt ont.