Genusstudie på waldorf

– Det är möjligt att kön görs irrelevant, att man inte lägger stor vikt vid kön, säger hon.

Samtidigt tror hon det kan vara så i andra förskolor också, men kanske inte lika tydligt. Under tre terminer har Sara Frödén studerat verksamheten inomhus på en avdelning med 3–6-åringar och två förskollärare. Att det blev just en waldorfförskola var en slump. Hon ville undersöka genus i en fristående förskola med en tydlig pedagogisk profil, eftersom mycket forskning tidigare gjorts på kommunala förskolor.

Förskolan hade en typisk waldorfmiljö och fasta rutiner, med mycket fri lek, återkommande hushållssysslor och skapande aktiviteter som alla barn deltog i förr eller senare under året. Varken i lekarna, de lärarledda aktiviteterna eller när förskollärarna talade med barnen kunde Sara Frödén se någon tydlig könskodning.

– De har ett speciellt urval av leksaker och jag är övertygad om att det har spelat en viss roll. Att de inte har leksaker, böcker eller andra medier kopplade till karaktärer i populärkulturen. Speciellt dockor var inte så könskodade i förskolan, både pojkar och flickor lekte med dem, säger hon.

Förskolan hade inte någon särskild vrå för dockorna utan de fanns med överallt. När barnen börjar förskolan fick de varsin tygbebisdocka, ett ”lindebarn”, som föräldrarna eller förskollärarna sydde. Den hängde sen med i verksamheten ända tills de började skolan då dockan fick följa med hem. Med lindebarnet uppmuntrades barnen leka omvårdande.

Man skulle kunna tolka förskolan som en feminiserad plats, säger Sara Frödén.

– Men som forskare fick jag tänka om när det gällde vad som betraktades som kvinnligt och manligt i förskolan. Exempelvis tyckte flera av pojkarna om rosa färger och att brodera blommor, det sågs inte som typiskt flickigt av vare sig barnen eller pedagogerna.

Pedagogerna i studien lyckades också entusiasmera alla barn till ”tråkiga” vardagssysslor som att städa eller duka genom att göra dem till ärofyllda hedersuppdrag. Vissa saker fick bara de äldsta ”månbarnen” göra, vilket gjorde deras sysslor till något eftersträvansvärt för de yngre.

Miljön hade en öppen planlösning, där barnen ofta mötte varandra och gick in och ut ur varandras lekar, snarare än stängde in sig i en vrå för att leka en viss lek på den platsen. Att barnen måste städa undan efter varje aktivitet gjorde att inga barn kunde ockupera exempelvis ett byggrum.

– Lekmaterialet var ofärdigt. Utklädningskläderna var hemsydda mantlar som fick många olika roller till exempel, säger Sara Frödén.

På waldorfförskolan la man stor vikt vid att förbereda och fira speciella högtider. Istället för luciatåg hade förskolan en ljusfestceremoni med en vuxen ”ängel”. Till högtiderna sydde pedagogerna särskilda dräkter och de var inte heller könsuppdelade.

Sara Frödén tror att upprepandet inom waldorfpraktiken, med tydliga rutiner och cykler, också bidrar till könsavkodningen i förskolan. Däremot är hon noga med att poängtera att studien inte säger något om hur barnen agerar utanför förskolan eller hur det ser ut i andra waldorfförskolor.

Efter en period i förskolan upptäckte Sara Frödén att det var det speciella synsättet som indirekt la grunden till det könsneutrala sättet att arbeta. Hon har valt att kalla detta en form av andlighet. Det är ett svårdefinierat ord som hon beskriver som en ”förundran inför det gränsöverskridande och mystiska i tillvaron”, eller en ”ökad förståelse för människans existens och en djupare mening i tillvaron”.

– Det viktiga är inte kön, utan att barnet är en kroppslig, själslig och andlig individ, förklarar hon.

Förskolan främjade inte jämställdhet genom att göra ”tvärtom” mot könsnormerna, eller diskutera, utan genom att inte alls lägga vikt vid eller uppmärksamma sådana normer.

– Man har därmed inte försökt göra en feministisk pedagogik. Inte jämställdhetsarbeta som andra förskolor, utan lagt vikten vid den andliga biten.

Exakt hur andligheten ser ut teoretiskt har Sara Frödén valt att inte gå så djupt in på. Istället har hon studerat praktiken, vardagens miljö, ritualer och pedagogernas förhållningssätt. Fokus i förskolan låg på en helhetssyn mellan människa och natur, kropp och själ. Kön blev därmed oviktigt.

– De menar att vissa saker, som är sinnliga och estetiska upplevelser, ger näring åt själen, att barnet ska utvecklas själsligt och andligt. Men man behöver inte dela deras syn, utan man kan bara se vad de gör i praktiken och ta till sig det man tycker fungerar i verksamheten.

Sara Frödén säger att man lika gärna kan byta ut ordet andlig utveckling mot ord som psykologisk, social eller emotionell utveckling. Hon ser också waldorfförskolan som en miljö där olika religioner kan förenas, utan att undervisningen för den skull är konfessionell. Barnens föräldrar i studien hade också skilda religiösa åskådningar.

– Man pratade inte om religion, det var snarare så att man var öppen för att prata om att det kan finnas något andligt. Man bejakade barnens tankar.

Men hur rimmar de styrda aktiviteterna med barns inflytande och demokratiska fostran? Och fanns det inga barn som protesterade? Som vägrade tova ull, baka och brodera? Sällan, enligt Sara Frödén. Och i de fallen lyckades de vuxna vända på det, säger hon.

– Jag är själv som förskollärare förundrad över hur pedagogerna kunde vara så konsekventa i sitt bemötande och i sin entusiasm. De lyckades få barnen att tycka att det mesta var fantastiskt roligt. Klart att det fanns stunder, men generellt löpte det på.

Waldorfförskolan är ett outforskat område. Sara Frödén tycker också det finns lite genusforskning om hur plats och praktik samspelar i att ”skapa kön” – alltså hur man på flera olika sätt samtidigt bidrar till att kommunicera till barn vad som anses pojkigt och flickigt.

– Det som skiljer min forskning från andras om kön i förskolan är att jag studerat både det materiella, det rumsliga och de pedagogiska intentionerna. Det ger ett helhetsgrepp på praktiken, säger Sara Frödén.

I framtiden vill hon gärna se mer forskning om waldorfförskolans utomhuspedagogik och deras muntliga språkarbete med berättande kopplat till litteracitet.