Skrämselhicka, någon? Den finländska professorn i specialpedagogik Kristina Ström säger i en intervju här intill att skolfolk ute i Europa får skrämselhicka när hon berättar att nästan en tredjedel av alla elever i Finland får specialundervisning i någon mån. Kanske hickar du också till?
Jag for i österled för att möta en skola där specialundervisningen är en grundplåt och där också eleverna är bäst i europaklassen på läsförmåga. Kan det vara så att det tidiga och breda stödet bidrar till att de är så duktiga, de där grannarna?
Mina finlandssvenska skoldagar bjöd på några nyheter i jämförelse med våra svenska skolvanor. Exempelvis träffar speciallärarna alla nya ettor ögonaböj, helst första veckan, för att kolla av deras färdigheter. Minsta tvekan och stöd sätts in. Hellre tidiga, korta insatser, än sena och segdragna, lyder devisen. I förskoleklassen sifferbedöms barnens färdigheter. Förskolläraren verkade nästintill höra min inre varningsklocka ringa och konstaterade att här är vi ”inte så känsliga för att sätta siffror”.
Det går att ha invändningar mot tidiga insatser. Nog måste vi beakta barnens mognadsprocess? Jag ställde frågan, men ingen verkade tycka att mognadsfrågan stjälpte devisen. Vänta och se, är inte Finlands melodi.
Om det vanligaste ordet som mina finländska intervjuobjekt använde sig av var ”tidigt”, så var mitt vanligaste frågeord ”inkludering”. Hur är det ställt med inkluderingen i Finland? I Sverige får vissa skrämselhicka så fort enskild undervisning kommer på tal – och ser framför sig speciallärarens beryktade skrubb. Hickan är inte ogrundad: det finns forskning som visar att det är negativt för både inlärning och motivation att regelbundet plockas ur klassen. Det vanligaste svaret jag fick på frågan om risken för stigmatisering var att det helt enkelt inte är någon stor grej att gå till specialläraren. Det är något som alla elever gör någon gång och som de flesta vill. Kanske är det så, kanske kan vi välja att betrakta rummet antingen som en skrubb eller som en plats för växande.
Syftet med detta temanummer är inte att lovorda den finska devisen om tidigt och brett stöd. Lika lite är det ett försök att avfärda den. Däremot vill vi bjuda med dig på en resa österut, så att du själv får bedöma om du tror att det ligger något i hypotesen att Finlands goda kunskapsresultat, åtminstone till viss del, kan tillskrivas specialpedagogiken. Hyvää matkaa! Trevlig resa!