Ämnet som aldrig fått någon chans

Svenska som andraspråk är i hetluften – igen. Diskussionen om ämnet har varit stark under våren. När forskaren Lena Fridlund i sin avhandling ifrågasatte ifall svenska som andraspråk, SVA, verkligen skulle fortsätta vara ett eget ämne, väckte det en het debatt mellan ämnets förespråkare och dess skeptiker (se Alfa 1/2012). Fridlund med flera anser att ämnet exkluderar elever, andra menar att forskning visar att det är precis tvärtom.

Integrationsminister Erik Ullenhag har tidigare sagt i intervjuer att han är skeptisk till att barn födda i Sverige läser SVA. Även utbildningsminister Jan Björklund är tveksam. Regeringen har nu tillsatt en utredare som bland annat ska undersöka om systemet med SVA ska finnas kvar.

Frågan är inte ny. Ämnet svenska som andraspråk har varit ifrågasatt med jämna mellanrum sedan det infördes som eget ämne 1995. Innan dess var det ett stödämne till svenskan. När myndigheten för skolutveckling kartlade ämnet år 2004 mynnade rapporten ut i ett förslag att slå ihop de båda svenskämnena. Skolverket frågar sig 2008 också om svenska som andraspråk har ett berättigande som ämne. Men verket påpekar i samma rapport att man inte kan utvärdera undervisningen i svenska som andraspråk förrän a) ämnet anordnas som självständigt ämne, b) lärarna har fått ämneskompetens, c) urvalet av elever sker på grundval av att de har svenska som ett andra språk och inget annat. De självklara grundförutsättningarna för undervisning saknas alltså. Ändå skyller man på ämnet.

Målet med ämnet svenska som andraspråk är att eleverna ska nå motsvarande förstaspråksnivå i svenska. Det behövs för att de ska kunna prestera på samma nivå som andra elever. Andraspråkseleverna ska alltså knappa in försprånget på kort tid. För det krävs en undervisning som kan möta deras behov.

– Svenska som andraspråk är inte ett särskilt språk. Men vägen till svenskan ser olika ut om vi fått språket med modersmjölken eller i skolåldern, säger Inger Lindberg, professor i tvåspråkighetsforskning.

Alfas egen undersökning (läs mer på här) styrks av alla andra utvärderingar. De visar att skolan ofta misslyckas med att möta dessa elever. Ämnet har låg status, okunskapen om ämnet och godtyckligheten är stor. De flesta av SVA-lärarna saknar dessutom ämneskompetens. Både i Skolinspektionens granskning (2010) och Skolverkets rapport (2008) om flerspråkiga elever framgår att svenska som andraspråk på många skolor används som något slags stödundervisning i stället för att vara ett självständigt ämne.

Vem som är i behov av svenska som andraspråk är upp till den enskilda skolan och rektorn att avgöra. Men kompetensen för att avgöra det saknas ofta. Det tycks i stället finnas en tendens att låta svagpresterande elever läsa ämnet – ibland till och med elever med svenska som modersmål. Elever med lågutbildade föräldrar är överrepresenterade, medan elever med högutbildade föräldrar oftare läser modersmålssvenska.

Samtidigt klarar sig elever med utländsk bakgrund sämre än andra elever i skolan. Färre klarar godkänt i alla ämnen i årskurs 9 och färre kommer in på sitt förstahandsval till gymnasiet. Elever som läst svenska som andraspråk har de lägsta meritvärdena.

Det finns förstås också skolor där undervisningen fungerar, ämnet har hög status och lärarna har andraspråkskompetens. Ändå talar statistiken sitt tydliga språk: allt fler elever väljer bort SVA. Andelen elever som är berättigade till modersmålsundervisning ökar, men andelen som läser SVA ökar inte i samma utsträckning. I dag har var femte svensk grundskoleelev rätt att läsa ett annat modersmål, en ökning med runt 28 000 elever på fyra år. Andelen elever som läser svenska som andraspråk har inte alls ökat i samma takt. Läsåret 2011/12 var det bara 661 fler elever jämfört med fyra år tidigare.

Agneta Ericsson, utbildningsråd på Skolinspektionen, saknar en diskussion om varför ämnet finns och vad det syftar till.

– Många vet inte riktigt vad som skiljer det från svenska, de tycker att kursplanerna ser ungefär likadana ut.

Vad skiljer?

– Framför allt lyfter man upp didaktiken.

Lärarens sätt att undervisa har en helt annan utgångspunkt för elever med ett annat modersmål. Även innehållet i kursplanerna skiljer sig åt, påpekar Anna Österlund, utbildningsråd på Skolverket. Det riskerar man att missa när man undervisar elever i samma klassrum.

– En viktig del i SVA är att undervisa eleverna om strategier för att förstå och göra sig förstådd. Det är viktigt bland annat för fortsatta studier, betonar hon.

Hur har det då blivit så här – varför har inget hänt?

– Bra fråga. Vi håller på att ta fram ett stödmaterial medan vi väntar på att departementet ska tala om vad de vill, säger Anna Österlund.

Förhoppningen när ämnet infördes var att man skulle komma ifrån stödtänkandet och få en mer professionell syn på ämnet svenska som andraspråk. Det skulle inte längre behandlas som ett övergångsämne, säger professor Inger Lindberg.

– Men tyvärr satt den gamla synen på ämnet och de här eleverna så hårt. Vi lever i en väldigt monokulturell och enspråkig skola. Man kan inte bara införa ett ämne utan att göra övriga förändringar som krävs, säger hon.

Agneta Ericsson, utbildningsråd på Skolinspektionen, pekar på den bristande kunskapen på alla nivåer, inte minst hos rektorer och i kommunerna.

– Man har inte prioriterat ämnet för man ser inte betydelsen av det. Ett argument är att man inte vill särskilja eleverna – men vem förlorar på det? Man kan också fundera på hur lärarutbildningen ser ut, vad kan den göra?

De skandinaviska grannländerna har valt att inte separera andraspråkseleverna. Inte heller där är man dock riktigt nöjd. I Danmark har man bara ett danskämne. Elever som har danska som ett andraspråk har rätt till stöd i skolans olika ämnen. Trots att det inte är ett eget ämne, så har dansk som andetsprog en särskild kursplan i skolan. I den nya lärarutbildningen försvinner dock dansk som andetsprog som eget ämne. Tanken är att det ska bli en del av grundutbildningen av lärare, vilket bekymrar ämnesföreträdare. De befarar att fokus på ämnet och specialkompetensen kommer att försvinna.

I Norge är tanken att alla lärare ska samverka runt elever med annat modersmål än norska. Bara elever med svaga norskkunskaper läser norska som andraspråk, grunnleggende norsk, som är ett genomgångsämne med målet att gå in i den ordinarie norskundervisningen.

Det är inte obligatoriskt att använda läroplanen i grundläggande norska. Man kan också välja att anpassa den vanliga norskundervisningen. Det kräver dock att läraren har tillräcklig kompetens och förståelse för villkoren för andraspråksundervisning. Så är inte alltid fallet – behovet av kompetenshöjning är stort, påpekar Else Ryen, försteamanuens på institutionen för lingvistiska och nordiska studier vid Oslo universitet.

Många andraspråkselever väljer alltså att läsa modersmålssvenska. Problemet är att svensklärarna oftast inte har kompetens att undervisa andraspråkselever. Det naturliga vore att alla svensklärare också fick utbildning i svenska som andraspråk, betonar Inger Lindberg. Målet borde vara att alla lärare får den kunskapen, samtidigt som några specialiserar sig på ämnet.

– Vi lever i ett flerspråkigt land och måste se till att utbilda lärarna därefter. Man kan inte säga ”jag ska bara undervisa enspråkiga elever”.

På Malmö högskola införde man för några år sedan ett nytt huvudämne, där alla svensklärare blev behöriga i både svenska och svenska som andraspråk. I den nya lärarutbildningen ryms dock inte detta ämne, utan man tvingades lägga ned det.

– Kanske var vi för tidigt ute. Det finns inget klassrum där det inte sitter elever som inte har svenska som modersmål. Det borde vara självklart att alla svensklärare har SVA-kompetens, säger Anders Olsson, utbildningschef på Malmö högskola.

Trots problemen tror Inger Lindberg inte på att ta bort det nuvarande ämnet svenska som andraspråk – inte än, inte utan bättre alternativ. Det vore farligt i en skola som fortfarande är så okunnig om dessa elevers behov, menar hon.

– Så länge kompetensen inte finns i skolan så måste man värna om den kompetens som faktiskt finns.

Även Agneta Ericsson på Skolinspektionen och Anna Österlund på Skolverket tror att det är för tidigt att slå ihop de båda svenskämnena.

– I den bästa av världar har alla lärare den här kompetensen. Men jag tror inte tiden är mogen än. Vi kan inte ta bort ämnet utan att ha ett annat sätt att lösa frågorna. Det skulle blir sämre än det är nu, säger Anna Österlund.

Inger Lindberg påpekar att det över hela västvärlden sveper en stark ”main-streamtrend”, ett synsätt att en likvärdig skola betyder samma undervisning för alla.

– Men det är verkligen diskriminerande att behandla alla som lika när de inte är lika!

Det är viktigt att det händer något, och det snabbt, menar hon. Den här gången får det inte misslyckas.

– I över tio år har vi sett att skolorna inte lever upp till sitt ansvar. De här eleverna erbjuds inte en likvärdig undervisning.