"Mänskligheten uppvisar ungefär samma register av synder och dygder framför en datorskärm som den gör i alla andra situationer. På nätet kan man hitta både FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och Anders Behring Breiviks manifest"
I efterhand skrockar vi skadeglatt åt människor som har gjort katastrofala missbedömningar: förlaget som refuserade Pippi Långstrump, skivbolaget som på sextiotalet förklarade att gitarrgrupper var ute och det svenska statsråd som i början av nittiotalet ansåg att internet var en fluga.
Men när det gäller nätet har jag börjat undra om Ines Uusman hade så fel. Om man med ”fluga” menar något övergående är hon förstås överkörd av den historiska verkligheten. Men om man tar fasta på andra aspekter av flugighet – surrandet, lättviktigheten, det planlösa irrandet – blir träffprocenten högre.
Visst är internet ett otroligt kommunikationsredskap. Funderar jag på vad George Orwell skrev om spanska inbördeskriget eller hur Kant formulerade det kategoriska imperativet kan jag få fram originaltexterna på några minuter – att jämföra med den tidskrävande processen att bege sig till ett bibliotek, beställa boken och i värsta fall behöva vänta ett par dagar.
Jag vill heller inte förminska de sociala aspekterna. Möjligheten att ha daglig kontakt med vänner och medarbetare på andra sidan jorden har berikat människors liv.
Men det var inte så internet såldes in för tjugo år sedan. Det entusiasterna utlovade var inte en supersnabb bibliotekstjänst eller söktjänst för att hitta gamla klasskamrater utan en revolution i mänsklighetens historia.
Jag var på en konferens i New York i början av nittiotalet där akademiker efter akademiker förklarade att nätets interaktivitet skulle bryta ner gamla hierarkier och möjliggöra nya former av kunskap och kreativitet. Mänskligheten skulle helt enkelt bli klokare, bättre och vackrare av att kommunicera digitalt.
Föga förvånande har det visat sig att mänskligheten uppvisar ungefär samma register av synder och dygder framför en datorskärm som den gör i alla andra situationer. På nätet kan man hitta både FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och Anders Behring Breiviks manifest, både nazistiska nätverk och aktionsgrupper mot våldtäkter.
Denna naivitet hade inte spelat någon större roll om nätet hade medfört den explosion av kreativitet och ny kunskap som utlovades. Problemet är inte att nätet har skapat en massa dåliga saker utan att det har skapat så få bra saker.
Nu hör jag protester. Det finns ju ett fantastiskt utbud på nätet: Wikipedia, världens dagstidningar, kvalitetsfilmer, musik, avhandlingar, romaner, poesi, specialistsajter – ja, stora delar av människans ackumulerade kultur och vetenskap har blivit tillgänglig. Men min poäng är att nätet i sig självt har skapat mycket lite av värde. Som en irländsk journalist har uttryckt det: det unikt nya som nätet har skapat består främst av webcampornografi och Youtubefilmer av människor som snubblar över sin hund.
Nästan allt som har någon kvalitet har genererats utanför nätet. Utan gammalmedia, universitet, myndigheter, museum och kulturinstitutioner skulle nätet inte vara mer än en surrande fluga i bakgrunden. Och att skapa all denna kultur, vetenskap och kunskap kräver resurser. Men nätet tillför inga nya resurser utan utarmar snarare möjligheterna för människor att leva på kreativt arbete.
Jag är skeptisk till en strikt upphovsrätt. Kultur och vetenskap är allas egendom. Men det som pågår i dag på nätet är en gigantisk slutrea. Vem ska leverera ny kultur och ny kunskap när lagren tömts?
Henrik Berggren är historiker, journalist och författare. Han har bland annat gett ut boken Underbara dagar framför oss — en biografi över Olof Palme.