"Man kan inte skriva källa: Google"

Vem säger vad och i vilket syfte? De frågorna ska sitta som en reflex i ryggmärgen på alla elever som har sökt fakta i Björnekullaskolans bibliotek.

"Åsneryd har klimatet du drömmer om! Tack vare en naturens nyck och en spricka i jordskorpan understiger vintertemperaturen aldrig 21 grader. Här finns Europas första pyramid, en undervattensstad och underbara sandstränder."

Varje år får sexorna på Björnekullaskolan i uppgift att googla fram uppgifter om staden Åsneryd och att berätta vilka sevärdheter som finns där. Uppmaningen från skolbibliotekarie Monica Nilsson är också denna: Att läsa och att tänka.

– Då brukar eleverna skratta – de kan ju redan både läsa och tänka!

Men det brukar visa sig vara lite si och så med det. För när klassen har genomgång en stund senare rabblar de glatt upp alla sevärdheter de har läst om och berättar att Åsneryd ligger bara en mil bort från skånska Åstorp, där de själva bor.

– Det är ju konstigt, säger jag då, att ni inte har besökt det, eller att ni inte har sett pyramiden. Då brukar vi skoja om att de får åsneöron, att de är dumma som åsnor.

I dag har det gått tre år sedan Monica Nilsson satte åsneöron på just de här eleverna. Det är bara några dagar kvar till avslutningen och niorna samlas i biblioteket för att få sig en sista duvning i källkritik innan de släpps iväg till gymnasiet.

– Kommer ni ihåg Åsneryd? Gå in på Google och leta upp sidan!

Monica Nilsson skriver frågor i ett chattforum och eleverna svarar skriftligt. Poängen är både att tänka källkritiskt och att träna ett nytt digitalt verktyg.

Många av Björnekullaskolans elever kommer från hem där det inte är självklart med datorer, läsplattor eller smarta telefoner. Även om eleverna kan vara duktiga på det tekniska saknar de ofta ganska basala kunskaper i hur man använder en dator.

– Många av våra elever är skickliga på att spela datorspel. Men att till exempel ställa in radavståndet eller ändra till större stil på bokstäverna i word kan vara jättesvårt, säger Lena Arrenius, lärare i engelska och franska.

Lite krångel blir det också innan chatt-samtalet flyter på. Men det märks att niorna kommer ihåg åsneöronen från i sexan.

”Vad berättar sidan? Vad vill den som har gjort sidan? Hur ser man vem som har gjort den?” frågar Monica Nilsson på chatten.

”Längst ned på sidfan” skriver en elev och alla skrattar. Det är lätt att slinka på tangenterna när det går fort.

– Men om det står att det är Kalle Johansson i Åstorp som har skrivit det. Hur vet ni vem det är? kontrar Monica Nilsson.

Man kan söka på Google, föreslår en. Kolla upp namnet på Facebook, föreslår en annan.

– Jättebra! Själva webbadressen då – säger den någonting?

Mm, det kan den göra. Åsneryds ”officiella” hemsida, till exempel, har en adress som innehåller ordet ”fake”. Men så lätt går det oftast inte att avslöja en påhittad sida.

– Det finns ju också de som sätter i system att fejka sajter, säger Karin Ljungberg, lärare i svenska, historia och religion.

– Forum för levande historia jobbar ju jättemycket mot rasism. Där var det några nynazister som tog en liknande adress och skrev om samma ämnen men med sin egen vinkling.

Skriver man in webbadressen www.levandehistoria.com hamnar man alltså inte hos den myndighet som har i uppdrag att berätta om brott mot mänskligheten. I stället kommer man till Sann historia, en revisionistisk sajt med ”kritisk information om ’Förintelsen’”.

Det är ju inte heller alla som försöker luras medvetet. Monica Nilsson berättar om några elever i nian som skulle göra ett arbete om rymden. De sökte på information om planeten Pluto och hittade en sida på nätet som de byggde sitt arbete på.

– Det visade sig att det var en kille i en mellanstadieklass någonstans i Sverige som hade gjort hemsidan. Den var jättefin men full av faktafel, så därför blev deras arbete också fullt av fel.

I Björnekullaskolans bibliotek börjar faktaböckerna samla damm. Eleverna frågar fortfarande efter skönlitteratur men när det kommer till informationssökning är det de platta datorerna vid glasväggarna som gäller.

Monica Nilsson har inget emot den utvecklingen. Tvärtom. Visst kommer hon att fortsätta att stimulera eleverna att läsa böcker. Men den stora uppgiften är att få eleverna att känna sig hemma med olika digitala verktyg och att hjälpa dem att reflektera och ifrågasätta.

– Våra nior vet att de inte får använda bara en källa, att man inte kan skriva ”källa Google” och att man inte alltid kan lita på till exempel Wikipedia. Att alla gör fel, det finns tryckfel i böcker och det kan finnas mycket fel i Wikipedia. Man ska vara observant på det: Vem har skrivit vad, och i vilket syfte?

Det kan kallas för informationslitteracitet – förmågan att söka, sammanställa och inte minst värdera information av olika slag och i olika sammanhang. Olof Sundin, professor i biblioteks- och informationsvetenskap i Lund, menar att det är det som elever i en digitaliserad skola måste lära sig.

De texter som eleverna mötte förut var filtrerade professionellt – av ett förlag, av skolans val av läromedel, av bibliotekens utbud. Nu ligger det ansvaret i stället på individen själv.

– Hela kontrollmekanismen har flyttats, från till exempel förlagen till läraren eller eleven. Det blir ett helt annat ansvar att kritiskt granska texter nu, och det är pedagogernas uppgift att stödja elever i det.

Tillsammans med några forskare vid Högskolan i Borås följde han två gymnasieklassers arbete med källkritik inom digitala medier. De såg bland annat att många elever har svårt att förhålla sig kritiskt till källor på nätet. Eleverna kan vara hur vana som helst vid att använda datorer och sociala medier privat men ändå ha svårt att förstå hur till exempel Google och Wikipedia verkligen fungerar.

Till exempel handlar det om att förstå att Google inte bara är en söktjänst, utan också ett filter. Att två personer kan få helt olika träfflistor på Google även om de använder exakt samma sökord.

– Någon har formulerat det som att när du söker på Google är du inte i först hand kund. Du är varan som Google säljer till sina kunder. Där har skolan och biblioteket en viktig uppgift i att förklara hur det fungerar, säger Olof Sundin.

Inte minst viktigt blir det när elever arbetar självständigt och undersökande i projekt, menar han.

– Som lärare kan man inte frånta sig ansvaret att arbeta med digital källkritik bara för att eleverna många gånger är duktiga på datorer. Om man jobbar projektorienterat måste man ge kontinuerlig handling i informationssökning och källkritik. Det är lätt att man glömmer bort det och mest fokuserar på hur man ska presentera slutprodukten.

En annan viktig sak är att hjälpa eleverna att formulera komplexa frågeställningar, menar han. Om svaret på en uppgift är en faktauppgift, då blir Wikipedia lätt den enda källan.

– Man måste vara med och formulera frågor som kräver en varierad sökning där man ställer olika källor mot varandra. Elevernas informationssökning är generellt väldigt faktaorienterad och då ligger Wikipedia nära till hands. Men som lärare är det ju förståelse du vill uppnå och då måste man träna eleverna i att ta ställning till olika påståenden, säger Olof Sundin.

En del lärare säger åt sina elever att inte använda Wikipedia alls. Men det är att göra dem en björntjänst, menar Olof Sundin. Tvärtom är Wikipedia en guldgruva för att träna källkritik eftersom det är så transparant. En artikel om till exempel växthuseffekten kan bestå av tusentals olika bidrag, loggningar, som har lett fram till den text som läsaren möter i dag. Alla ändringar går att följa i arkivet och dessutom finns en diskussionssida för varje artikel där skribenten kan argumentera för de ändringar som han eller hon har gjort.

– I traditionella medier får du ju bara ta del av slutprodukten. Men på det här sättet kan du studera en artikels tillväxt, du får följa själva processen. Du kan se att även om en uppgift ser enkel och entydig ut i en artikel så var vägen dit inte alls så lätt.