Klassen skrek till, några av förtjusning och andra av förfäran. Kemiläraren hade återigen lyckats med en demonstration och han skrattade belåtet åt den häftiga reaktionen. Lärande? Tveksamt, men vi glömde det inte. Från kemilektionerna är det dessutom två ord som etsat sig fast, av skilda orsaker. Kaliumpermanganat, liksom dess formel KMnO4, kändes bara så bra att uttala, nästan som en magisk besvärjelse. Ämnets egenskaper eller vad det användes till fastnade däremot inte. Det gjorde emellertid ordet ”således”. Men ofta förstod vi inte alls vad som var så uppenbart självklart för läraren, där i Katedralskolan, för många
år sedan.
Skolan hade långt tidigare varit knuten till katedralen, eller domkyrkan. I kyrkan fanns en kateder, beteckningen på den stol, tron eller tribun som var reserverad för de förnämsta prästerna. Inom undervisning var katedern antingen förkunnarens talarstol eller den upphöjning längst fram i salen där läraren hade sin stol och sitt bord. Senare kom det att betyda själva bordet, nu har det omvandlats till ett slagträ i debatten.
Ordet laboratorium började användas på medeltiden för att beskriva en plats där man arbetar (labora), till skillnad från ett auditorium, där man enbart lyssnar. Laboratorium och kateder representerar två skilda vägar till lärande. Laborativt lärande lyfts fram i de senaste kursplanerna. Av de fjorton kunskapskraven för NO-ämnena handlar fem om laborationer. De övriga, bortsett från ett fåtal ämnesspecifika, är övergripande om att söka, värdera och använda information för att argumentera och motivera ställningstaganden.
I en laboration har elevernas problem med språk och matematik mindre betydelse. Det är långt ifrån alltid de som presterar bäst på de teoretiska proven som lyckas bäst i en laboration. Som med så mycket annat är nyckelorden tid och upprepning. Tid att förbereda hypoteser och genomförande, att utföra laborationen och eventuellt göra om den samt att redovisa och analysera resultaten. Upprepning så att hanterandet av utrustningen blir en vana, och energin kan läggas på noggrannhet och reflektion.
Min uppgift som lärare är att se till att eleverna får många olika impulser och intryck, både sådant som jag planerar och sådant som kommer från dem själva. Lärandet är inte rätlinjigt så det får gärna hända något spektakulärt på vägen. Jag kan aldrig styra hur eleverna associerar, hur de minns, och de har på sikt inte så stor nytta av att jag visar upp mina kunskaper. Men jag ska se till att de utvecklar och förfinar redskapen för att pröva genom att undersöka, reflektera och dokumentera, samt för att utveckla lärandet genom att jämföra, diskutera och generalisera.
Tillbaka till katedern skulle kunna betyda timslånga föreläsningar för tonåringar, och det finns säkert de som längtar efter att få förklara förhållanden och presentera processer för andäktigt lyssnande elever. Men bakom de retoriska formuleringarna i debatten saknas säkert inte insikten att barn lär sig på många olika sätt. Dels sinsemellan, dels över tiden och inom skilda områden. Hur dessa inlärningsprocesser ska stimuleras och ledas vet den professionella pedagogen bäst.
Text: Johan Solander