Vädrets makter går som bekant inte att styra – inte ens av lärare.
Det är en vacker dag i april och åttorna ska ha intervallträning på den stora ängen där starten till Lidingöloppet går. Allt är noga planerat, den förberedande teorilektionen om vilopuls och maxpuls genomförd och eleverna står startberedda med mobiltelefonerna framtagna för tidtagning.
Då öppnar sig himlen, regnet står plötsligt som spön i backen. Att se handen framför ansiktet är omöjligt, så mycket regnar det. Mobiltelefonerna får snabbt stoppas undan för att inte förstöras och läraren står inför valet att ställa in lektionen eller bokstavligen låtsa som det regnar och köra på ändå, om än inte riktigt som planerat.
Just när han bestämmer sig för det senare svänger en jättestor lastbil in på ängen och blockerar vägen. Ut ur förarhytten hoppar två taniga killar som ska bära lasten – åtta ton sand, jämt fördelat i tjugokilos säckar – till ett hus femton meter bort.
Det är då läraren får en snilleblixt. Han ber eleverna fråga killarna om de behöver bärhjälp. En sådan skänk från ovan tackar de förstås inte nej till och vips förvandlas den misslyckade löpträningen till ett intensivt styrkepass.
Med tjugofem elevers hjälp går förflyttningen av sanden i ett huj, de två arbetarna blir förstås oerhört tacksamma och eleverna får ett jättejobbigt styrketräningspass tillsammans med tillfredsställelsen av att ha varit till hjälp.
Efteråt mäter de pulsen och konstaterar förvånat att vissa yrken innehåller så fysiskt krävande moment att de kan likställas med en ordentlig genom-körare på gymmet. Just som lektionen är slut och eleverna tar avsked av de två lastbilskillarna spricker molnen upp och en varm och skön sol tittar åter fram …
