Historien är full av exempel på människor som har kommit på moraliskt förkastliga lösningar på svåra spörsmål. Ett av de mer udda är när man hängde Mary.
Den 13 september 1916 mötte Mary sitt öde i Tennessee, USA. Hon hade begått mord och skulle hängas. Det var i sig inget ovanligt, om nu inte Mary hade varit en cirkuselefant. Hon vägde fem ton och hade dödat skötaren Red Eldrige, som kontrollerade och lärde ut konster med hjälp av en krokförsedd stav.
Jag vet inte om djurplågeri kom på tal. Kanske, förmodligen, muttrade en och annan, men konsensus tycks ändå ha varit att Mary måste dö. Frågan var hur? Elefanter är för smarta för att svälja stora mängder gift och när sheriffen sköt henne fastnade skotten i den tjocka huden. Man prövade med elektricitet också, 44 000 volt för att vara exakt, men Mary bara skakade och skälvde en stund. Kvarstod gjorde alltså hängning.
Enligt ögonvittnen var det svårt att fästa snaran, en kätting, runt Marys hals. Första försöket att hissa upp henne med hjälp av lyftkran misslyckades. Kättingen brast och Mary föll i backen och bröt höften. En grövre kedja framskaffades och straffet kunde slutligen utmätas.
Den 10 maj 1933, på den stora bokbrännardagen i Berlin, öste regnet ner. Veden som skulle antändas på Opernplatz var fuktig och elden ville inte ta sig förrän den dränkts med bensin.
Under 1980-talet, då Sydafrika stod i brand, samlades lik på hög. Lik som måste försvinna i blotta intet, utan spår till statsapparaten. Man anar en trötthet bakom tillvägagångssätten. Ibland placerades kropparna på dynamit och smälldes i luften. Andra gånger brändes de till aska på stranden. Men det var tidskrävande (det tar mellan åtta och tio timmar för en kropp att förkolna). Under tiden grillade poliserna korv och drack sig fulla.
Regimen sökte ständigt nya, effektivare sätt att göra sig av med meningsmotståndare, som till exempelvis att knuffa dem i havet från en helikopter eller att injicera ormgift rakt i hjärtat.
Under en sommarvistelse i Örnsköldsvik samlades familj och gäster i mitt föräldrahem. Soptunnan svämmade över av blöjor, matförpackningar och annat miljövidrigt skräp. Snart gick locket inte att stänga. Det stank på gården och sopbilen skulle inte komma på ännu en vecka.
Jag tror att det vilar en sensmoral här, något i stil med ”ifall det är ett praktiskt problem att göra sig av med det (stort som smått: böcker, elefanter, kroppar, engångsblöjor) är det förmodligen, ur ett eller flera perspektiv, även moraliskt oförsvarbart”.
Mitt kortfattade, men innerliga råd är: Gör det inte. Jag vet hur det kan sluta. I brist på alternativ bar jag nämligen en soppåse till ett närliggande hyreshus med till synes obegränsat avfallsutrymme. Det fanns ett ögonvittne. Han eller hon stod på balkongen beväpnad med en sten. Den susade förbi mitt högra öra, men träffade mig i hjärtat, rakt i samvetet, som en dolk.
Annika Langa