Stridslystna lärare i Knivsta har tröttnat på att vara underbetalda. De går gärna ut i strejk.
Lärarnas tidning träffar mellanstadieläraren Anna Högström, textilläraren Ann-Sofi Ivarsson och förskolläraren Kajsa Darvelid Malmberg — alla platsombud för Lärarförbundet — när de precis har börjat jobba efter sommarens ledighet.
Så här i mitten av augusti värmer solen fortfarande skönt i Knivsta, en pendelkommun mellan Uppsala och Stockholm.
Men snart är det skolstart — och nystart för lärarnas avtalsrörelse.
— Mina medlemmar är absolut beredda att strejka. De är trötta på allt prat om att lärare ska få högre löner, utan att det händer någonting, säger Kajsa Darvelid Malmberg.
Samtidigt är de tre lärarna och platsombuden medvetna om att strejker sällan leder till särskilt mycket mer i löneökningar. Men det spelar ingen roll. Kampviljan är ändå stor.
— Många lärare tycker att det är dags att slå näven i bordet nu, säger Anna Högström.
— Ja, ibland måste man visa att man inte accepterar att bli behandlad hur som helst, säger Ann-Sofi Ivarsson.
Lärarna tycker att det var helt rätt av Lärarförbundet att säga nej till budet från SKL.
— Aldrig i livet att vi skulle kunna ta ett bud med tre år utan garanterade löne-ökningar! säger Kajsa Darvelid Malmberg.
Lärarfackens kampanj om att lärare bör ha 10 000 kronor mer i månaden har skapat förväntningar bland medlemmarna.
— Vi inser att det inte kan bli ett jättepåslag på en gång. Men det måste synas att det finns en vilja att långsiktigt höja våra löner. Det kan inte handla om någon hundralapp hit eller dit, säger Anna Högström.
Men ingen av dem tror att det nya avtalet kommer att innebära den satsning på lärarna som de och så många andra efterlyser.
Kajsa Darvelid Malmberg tror att lärarna »kanske får lite mer den här gången«.
— Men inte mycket.
Anna Högström rycker på axlarna.
— De flesta lärare är ganska uppgivna. De vet att det inte lönar sig att anstränga sig extra.
