På Stockholms universitet, där flera av de mest anlitade talarna har sin tjänst, sker ingen central rapportering av bisysslorna. De är en fråga mellan den enskilda läraren och den närmaste chefen på institutionen. I Malmö måste man anmäla.
I Uppsala, där bisysslorna ska anmälas centralt, är det också vanligt att lärarna föreläser externt och tar betalt själva.
– Vi ser det inte som ett problem att de för ut forskningsrön till samhället, säger Bo Waerme, biträdande personaldirektör.
Många lärosäten har uppdragsbolag som de säljer kurser och föreläsningar genom, till exempel kurser inom Lärarlyftet. Här kan mer eller mindre av de externa föreläsningarna kanaliseras. Erling Emfors, vd för Högskolan Kristianstad Uppdrag AB, tror att de små högskolorna är lite striktare än de stora universiteten.
– Om jag ska spekulera så beror det på att de stora är äldre och att det har vuxit fram en kultur där många kör med egen låda vid sidan av anställningen, säger han.
Även här finns lärare som har egna företag men det vanligaste är att de föreläser gratis inom ramen för sin tjänst eller mot faktura genom uppdragsaktiebolaget. Då går pengarna till institutionen.
Malmö högskola var först med att införa ett system där alla anställda ska anmäla arten och omfattningen av de bisysslor de har, alternativt intyga att de inte har någon. Det händer att högskolan samkör internrapporteringen med bolagsregistret och skattemyndigheten. För några år sedan hamnande en lärare i personalansvarsnämnden.
– Hon tjänade lika mycket i den egna firman som hon gjorde som anställd och valde att säga upp sig, säger Hans Jonsson, jurist på högskoleförvaltningen.
Enligt honom är det en bedömningsfråga vad en lärare kan få föreläsa om utanför huset, i sin egen firma.
– Ett exempel på när pengarna bör gå till oss är om en av våra matematiklärare utarbetar en pedagogik och sedan åker ut och föreläser om mattedidaktik för grundskollärare i Skåne, säger han.
Karin Lindgren Ulrika Sundström