Var fjärde grundskollärare får inga extra resurser till elever i behov av särskilt stöd om eleven inte har en diagnos. Det är helt i strid med skollagen.
I skollagen står det ingenting om neuropsykiatriska eller andra diagnoser som villkor för att en elev ska få extra hjälp att nå målen och kunskapsnivån för godkänt.I praktiken ställs det dock ofta sådana krav.
Lärarnas tidning har låtit undersökningsföretaget Skop fråga 1 000 lärare i grundskolan vad som krävs på deras skola för att få extra resurser till elever i behov av särskilt stöd.
24 procent svarar att det krävs en diagnos, till exempel dyslexi eller adhd, för att det ska bli några extrapengar.
— Diagnoser tycks väga tyngre när skolan äskar pengar från kommunen eftersom det verkar mer objektivt om tre elever har dyslexi än bara allmänna läs- och skrivsvårigheter. Dessutom verkar en medicinsk klassificering väga tyngre än en pedagogisk när skolan bedömer vilka elever som är i störst behov av resurser.
Det säger Joakim Isaksson, universitetslektor i socialt arbete vid Umeå universitet, vars doktorsavhandling handlar om skolans insatser för elever i behov av särskilt stöd.
Men trots att en diagnos kan öppna resurskranen, och trots att den sägs vara så viktig för att eleven ska få rätt och individualiserad hjälp, tycks inte insatserna vara kopplade till de specifika behov som diagnosen säger att eleven har. Det visar Joakim Isakssons avhandling.
— De flesta insatserna skilde sig inte nämnvärt åt oberoende av om eleven hade dyslexi, adhd eller något annat.
De neuropsykiatriska diagnoserna har ökat kraftigt det senaste decenniet, enligt Socialstyrelsen, och flera studier, bland annat vid Göteborgs universitet, visar att även nivågruppering och särskilda undervisningsgrupper blivit vanligare. Detta trots att elever som är i behov av stöd i första hand ska få hjälp i sin ordinarie grupp (se faktaruta).
Ingemar Emanuelsson är professor emeritus i specialpedagogik vid Göteborgs universitet och en av de mest erfarna på området. Enligt honom ökar behovet av att diagnosticera elever och lämna över problemen till experter när konkurrensen mellan skolor är stor, som i Sverige i dag. Skolorna tar på det här sättet bort elever, som inte hänger med och/eller stör, från klassrummet.
— Rektorer ser sällan undervisningen eller de vuxnas förhållningssätt och kompetens som orsak till elevers stödbehov. I stället binds de svårigheter som uppkommer i klassrummet till fel och brister hos eleven själv, säger han.
I stället för att individualisera problemen och flytta på barnet anser Ingemar Emanuelsson att skolan borde undersöka hur arbetssätten kan förändras och bli till stöd för alla elever.
Lärarförbundets medlemsundersökning ställer varje år frågan om lärarna får det stöd de behöver för barn med särskilda behov. I den senaste undersökningen svarade bara 17 procent ja.
Enligt Lärarförbundets ordförande Eva-Lis Sirén visar detta att skollagens rätt till stöd är ett tomt papperslöfte. Det beror dels på att politikernas resursstyrning är alltför omedveten och dels på att lärarna inte har den ordinationsrätt som Lärarförbundet länge krävt.
— Det verkar som om man på skolorna tillgriper alla möjliga olika sätt, till exempel diagnoser, för att ändå försöka ge elever det stöd de behöver. Lärares och skolledares bedömning av stödbehoven måste ges mycket större tyngd i budgetbesluten, säger hon.