Det kunde vara ett disko för mellanstadieelever. Men det är ett hjärnexperiment.
Strålkastarna spelar över dansgolvet. Några hundra elever strömmar ut och in i lokalen, pratar, fnissar och dansar lite grand till musiken som spelas på upplevelsecentret Brewhouse i Göteborg.
Uppe på scenen står Peter Österberg, doktorand i psykologi, med mikrofon i hand. Han ska berätta för eleverna att det händer något med människors känslor, eller emotioner som han säger, när man dansar.
— Om man är ledsen eller arg när man börjar dansa så blir man ofta glad när man dansat ett tag. Och är man glad kan det bli lättare att lära sig.
Bredvid honom improviserar elever från Svenska Balettskolan. De ska försöka uttrycka de emotioner Peter Österberg pratar om för att inspirera eleverna på golvet.
I nära 30 minuter ska eleverna skaka loss precis på det sätt de själva vill.
— Efter 20—30 minuter börjar det hända grejor när man dansar. Man börjar känna välbehag. Musiken och den sociala gemenskapen bidrar också till de positiva känslorna, berättar han vidare.
Danshavet böljar i gång igen. Några småkillar tränar på streetdansens elektriska rörelser. Tre tjejer studsar upp och ner. Några hoppar förbi i en lång rad med händerna på varandras axlar.
När tiden har gått stoppar musiken och Peter Österberg berättar för eleverna att de ska få göra ett test. Varje elev får ett papper med bokstäverna D och J på.
— Nu ska ni kombinera bokstäverna på så många sätt ni kan komma på. Känner ni er osäkra så chansa bara!
Casper Bech, 11 år, från Surte skola, sätter sig på knä på golvet och har snart pappret fullt med olika DJ-krumelurer.
— Jag bara ritade. Jag vet inte var idéerna kom ifrån. Kanske får man fler när man har dansat först?
Hans klasskamrat Julia Brundin kände sig lite osäker först men kollade på kompisen bredvid.
— Då kom jag loss och satte ihop bokstäverna på nytt. Jag både tror och inte tror att man blir mer kreativ av att dansa först, säger hon lite skeptiskt.
Efter fem minuter samlas papprena in. Tidigare har Peter Österberg låtit en grupp elever göra samma test, fast denna gång satt eleverna stilla innan testet gjordes. Efter en liten stund kommer resultaten upp på skärmen. Stillasittande elever producerar i genomsnitt 1,55 idéer medan de som dansat kommit på 2,43 i genomsnitt, visar det sig.
— Det verkar som det behövs mer dans i skolan. Efter 25 minuters dans är ni nästan dubbelt så kreativa som de som suttit stilla, säger Peter Österberg.
Men varför blir det så här? Jo, hjärnans belöningssystem tycks samspela med hjärnans inlärningsprocesser, förklarar Peter Österberg.
Dansen verkar påverka den här relationen. När man får en ny uppgift som innebär en utmaning triggas kommunikationen mellan dessa båda instanser: belöning och inlärning.
— Det var det som hände i testsituationen som eleverna var med om. Då börjar belöningssystem och inlärningsprocesser prata med varandra och nya kreativa idéer uppstår.
Men det gäller att dansen är improviserad. En koreograferad dans har inte samma effekter. Det beror på att den improviserade dansen, precis som vilken annan icke-styrd process som helst, ger dansaren ett mycket större utrymme att skapa själv. En koreograferad dans får dansaren att känna sig styrd. Och styrda människor blir mindre kreativa.