Läkare varnar för övertro på diagnoser

Anna Lundh blir bekymrad när hon får reda på att var fjärde grundskollärare i Lärarnas tidnings undersökning uppger att det krävs en diagnos på exempelvis adhd för att de ska få extraresurser till elever med behov av särskilt stöd.

— I skollagen finns det inget krav på diagnos. Alla barn som är i behov av stöd för att klara sin utbildning har rätt till att få det.

Varför är det då så många skolor som kräver diagnos?

— En gissning är att det finns en frustration på skolorna över att elever på grund av bristande resurser inte får den hjälp de behöver. Man försöker då skjuta problemet någon annanstans, det vill säga till barnpsykiatrin. Jag tror att många hoppas att en diagnos ska vara nyckeln till att lösa barnets problem, men så enkelt är det inte.

Varför inte?

— En diagnos är till för att sjukvården på ett bra sätt ska kunna planera och sätta in behandling, exempelvis att medicinera ett barn med svår adhd. Men en diagnos är ett alltför trubbigt instrument för att beskriva hur ett barn fungerar i skolan. Diagnoser betraktas som om de vore kategoriska, antingen har man adhd eller så har man det inte. Men så ser det inte ut i verkligheten.

Hur menar du då?

— Vi människor har alla olika förmågor när det gäller exempelvis att lära oss, läsa, kommunicera eller att koncentrera oss. Man kan likna det vid ett personlighetsdrag, med ett spann från dem som exempelvis har svårt att koncentrera sig i ena änden och de som kan koncentrera sig obehindrat långa tider i andra änden. Dessutom finns ett stort antal olika diagnoskriterier för adhd och det är helt enkelt så att barn med samma diagnos kan fungera på olika sätt. Därför är det mer värdefullt för skolans personal att utgå från en funktionsbeskrivning än att invänta en diagnos.

Vad är en funktionsbeskrivning?

— Det är en beskrivning av hur barnet fungerar i vardagen, där tar man tar upp barnets starka och svaga sidor.

Vem gör den funktionsbeskrivningen?

— Det mest naturliga är att den görs på skolan eftersom det är där barnet vistas. Skolans personal känner till barnets utveckling och följer kontinuerligt barnets inlärning. De vet hur ett barn fungerar i stor eller liten grupp, i matsalen och i omklädningsrummet. Vi läkare och psykologer på BUP möter ju ett barn bara någon eller några timmar och måste förlita oss på utförliga beskrivningar från skolans personal.

Men finns verkligen den kompetensen på skolan?

— På papperet är skolan väl rustat med lärare, specialpedagoger, skolpsykolog, skolläkare och skolsköterska, men tyvärr har man rustat ned elevvården. Det finns lärare som är enastående i att ta hand om barn med särskilda behov, men jag kan också se att det saknas generell kompetens, framför allt om barns utveckling och om funktionsnedsättningar. Det är lite skrämmande att det ska hänga så mycket på enskilda individer i skolan om ett barn ska få hjälp.

Hur ska den kompetensen bli bättre?

— Lärare som har genomgått en utbildning är inte färdiga för sitt uppdrag. Det behövs duktiga handledare som kan hjälpa de unga lärarna att ta med sin teoretiska utbildning ut i verkligheten. Så är det i många yrken, utan regelbunden handledning under flera år skulle vi inte ha kompetenta barnpsykiatriker.

Gör ni fler neuropsykiatriska utredningar nu än tidigare?

— Ja, bara de senaste åren har antalet utredningar ökat kraftigt. Ändå hinner vi inte med, köerna blir allt längre.

Vad beror ökningen på?

— Min uppfattning är att samhället, och då inte bara skolan, ställer allt högre krav på både barn och vuxna. Det gäller framför allt krav på det vi kallar exekutiva funktioner, det vill säga färdigheter att kunna planera och organisera sin tillvaro. En tioåring kan få till uppgift att göra ett eget arbete på sex veckor, själv välja ämnet och på egen hand söka efter och värdera kunskap. Helst ska det också drivas utifrån den egna lusten och motivationen. Problemet är att en tioårings hjärna inte är tillräckligt utvecklad för att klara av detta. Har man det dessutom lite sämre ställt med exekutiva funktioner blir det än svårare.

Hur ska man göra i stället?

— Vi behöver en skola med mer struktur i undervisningen och där man har kunskap om barns kognitiva utveckling, för att bättre matcha inlärningsmetoder med barnens mognadsnivå. Min uppfattning är att det ofta finns för lite av det i dag. Läraren måste vara tydlig med vad som ska göras och varför, eftersom många barn inte har förmågan och motivationen att komma på det själva.

Hur mycket betyder skolans organisation, till exempel gruppernas storlek?

— Gruppernas storlek är inte det avgörande, det finns en lite naiv föreställning om att det alltid blir lugnare och bättre med små grupper. Jag har ett exempel på hur mycket bättre det blev för en elev som flyttade från en skola med små grupper till en med 28 barn i varje klass. I den nya klassen hade läraren en god kunskap om hyperaktiva barn och en strukturerad pedagogisk metodik som passade utmärkt för den här eleven.

Vad behövs det mer av i skolan?

— Det behövs fler vuxna i skolan, fler resurspersoner som kan gå in i undervisningsgrupperna. Vissa barn kan behöva ett »hjälpjag«, en resursperson som hjälper till med sådant som att sätta igång med en uppgift. Jag önskar också att skolans personal kunde känna en stolthet över sin unika kompetens och erfarenhet av att se hur barn fungerar i vardagen och inte invänta en diagnos innan ett barn får hjälp.