Evidens svårt att greppa i skolans värld

I skolan ska lärare se till att alla elever får (bästa) möjlighet att lära utifrån egna förutsättningar, behov och intressen. Detta förutsätter att lärare har utvecklat kunskap och kompetenser som vilar på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet, som skollagen uttrycker det. Detta kan tolkas som att lärares praktik och skolans verksamhet ska evidensbaseras.

Evidens lanserades i början av 1990-talet som ett nytt koncept inom medicinsk utbildning och praktik. Idén var att alla behandlingsåtgärder skulle bygga på bästa tillgängliga kunskap för att garantera alla patienter bästa möjliga vård. Idén har spritt sig som en löpeld över världen. Antologin Evidensens många ansikten, evidensbaserad praktik i praktiken ger insyn i evidensrörelsens framväxt. Evidensbaserad praktik exemplifieras med konkreta exempel hämtade från huvudsakligen hälso- och sjukvård men också socialtjänst och i viss mån utbildning.

I samtliga kapitel lyfts oenighet, osäkerhet och skilda vägval fram. De problematiserande analyser som görs i boken kan uppfattas som helt och hållet negativa. Avsikten med antologin är dock enligt författarna att bidra till att stärka förutsättningarna för en mer nyanserad diskussion om hur vetenskaplig kunskap kan användas.

I slutkapitlet föreslås två nya hållningar till evidens. Den ena är en metodpluralistisk utvidgning av begreppet. Den andra är att evidens bör användas restriktivt, eftersom vetenskaplig forskning ofta betraktas som långt mer säker och oproblematisk än vad den är, poängteras i boken.

Översatt till skolans praktik innebär bokens budskap, enligt min förståelse, att det är ett problem att personer som arbetar tillsammans för att utveckla en verksamhet kan använda samma ord men mena helt olika saker. Att inom en verksamhet komma fram till vad man menar med evidens är därför nödvändigt. Enligt boken skiljer sig den exakta betydelsen av begreppet evidens och därmed även termerna praktik och politik åt, beroende på sammanhang och vem som använder dem.

Min och andra pedagogikforskares erfarenhet är dock att skolan i hög grad saknar kunskap, kompetens och erfarenhet vad gäller vetenskapligt förhållningssätt.

Användningen av vetenskaplig kunskap i skolans praktik förutsätter samtidigt att professionellt omdöme utövas. Forskningsresultat kan exempelvis gälla hur ett arbetssätt inverkar på elevers lärande och prestationer. Lärare vet dock att de behöver behärska många olika arbetssätt för att kunna anpassa undervisningen efter varje elevs behov och intressen. Olika grupper på olika nivåer lägger samtidigt vikt vid olika aspekter av den kunskap vetenskapliga studier erbjuder i beslutsfattande. Kan en samsyn uppnås?

Inget av bokens kapitel erbjuder några entydiga definitioner på evidensbegreppet. Den erbjuder inte heller några enkla lösningar på problemet att utifrån existerande forskning utforma entydiga kunskapsunderlag för beslut av olika slag. Boken ger dock insikter om att användningen av evidens i de flesta fall kräver ett noggrant ”översättningsarbete” – från översikter till praktik. Lärare, skolledare och politiker måste kunna inse evidensens möjligheter och risker och vad som står på spel i valet mellan olika metoder, och därmed forskningsresultat, när de tillämpas i professionell praktik.