Fördomsfrihet tack vare Ottar

Elise Ottesen-Jensen, kallad Ottar, är väl idag mest känd för sin hjälp till fattiga arbetarkvinnor att, med preventivmedel ta kontroll över sitt barnafödande. Och som grundare av Riksförbundet för sexuell upplysning, rfsu. Mindre känt är att hon var en av de mest pådrivande för införandet av sexualundervisning i skolorna och spelade en avgörande roll för dess inriktning.

Gunilla Thorgren ger, i sin utmärkta biografi Ottar & kärleken, en helhetsbild av Ottesen-Jensens stora livsgärning, ideologin bakom denna och de djupa personliga drivkrafterna.

Elise Ottesen föddes 1886 på en prästgård utanför Stavanger i Norge som nummer sjutton i en syskonskara på arton. Hennes far var en konservativ prost som gav sina barn en auktoritär uppfostran.

Vid sexton års ålder blev Elises syster Magnhild, som inte fått veta något om könslivet, gravid. Fadern tvingade henne att lämna hemmet och lämna bort barnet. Ensamheten och saknaden efter barnet gjorde henne psykiskt sjuk och hon tog sitt liv.

Ottar revolterade mot fadern, redan som ung blev hon socialist och journalist i den norska arbetarpressen. Det var i den egenskapen hon träffade den svenske syndikalistledaren Albert Jensen, som blev hennes stora kärlek. Hon flyttade med honom, först till Köpenhamn, sedan till Stockholm, blev en engagerad syndikalist och medarbetare i rörelsens tidning Arbetaren.

Systerns öde och moderns många påtvingade graviditeter väckte Elises engagemang för de sexualpolitiska frågorna och för upplysning. När detta smälte samman med hennes socialistiska övertygelse och syndikalistiska tillhörighet, fick hennes gärning sin huvudinriktning: att hjälpa arbetarkvinnor som tvingades till den ena oönskade graviditeten efter den andra då de saknade kunskaper om och tillgång till preventivmedel. Ottar reste runt i landet, höll tusentals upplysande föredrag, gav råd och provade ut pessar.

RFSU, där Ottar var den mest drivande kraften under många år, hade redan från starten 1933 sexualupplysning i alla skolor som första punkt i sitt program. När striden 1942 kom igång på allvar handlade den främst om undervisningens inriktning. Starka konservativa krafter krävde att skolan skulle lära ut att sex endast borde förekomma inom äktenskapet och bara i syfte att alstra barn.

Ottar och hennes meningsfränder vann striden. Undervisningen fick – åtminstone i teorin – en öppen och fördomsfri inriktning. Själv höll hon ett stort antal lektioner och deltog flitigt i fortbildningen av lärare i ämnet.

Thorgrens bok om Ottar är angelägen, väldokumenterad och välskriven. Författaren skildrar Ottars liv och gärning utifrån ett konsekvent feministiskt perspektiv, vilket är helt rätt. Det var kvinnorna, särskilt arbetarkvinnorna, som led mest av det mörker, den okunnighet och de fördomar som kringgärdade sexuallivet långt fram i tiden. Och Ottar fick ofta kämpa för kvinnornas rätt, inte bara mot de konservativa samhällskrafterna utan också mot många män inom den arbetarrörelse hon tillhörde.

Min enda invändning mot boken gäller de många och långa citaten som gör omfånget (483 sidor) onödigt stort. Varför inte en stramare redigering inför en eventuell pocketupplaga, så att boken lättare kan nå den stora läsekrets som den förtjänar?