Split i kalops

Avsikten var såklart inte att inför sittande publik göra ett svanhopp och landa i kalops. Men så blev det. Höger ben hit, vänster dit och gumpen i sås. En liten fet slamsa som man ogärna stoppar i munnen under skosulan. Var det någon som såg? Jodå, ungefär hundrafemtio stora och små uppmärksammade kraschen när jag, bricka, tallrik, glas, bestick och matrester landade på väg mot brickinlämningen. Snabb genomgång av ben, armar, leder och muskelfästen.

Är jag mer vrickad än vanligt? Är något av eller sitter löst? Ett slitet litet ledband eller knäskål ur led skulle tacksamt tas emot i dessa dagar. Man är ju inte nere på knä enbart på grund av kalops. Nä, krav, pålagor och inskränkningar här och där har tacklat duktigt den senaste tiden. Stora barngrupper, många behov att tillgodose, hänsyn som ska tas, omsorger och god pedagogisk verksamhet ska fungera sida vid sida som parhästar, men snålt med pengar och vikarier ger gott om uttröttade och halvsjuka, knäande lärare. Jag behöver vila! Men jösses, tänk om jag verkligen blir sittande hemma med benet i gips! Hur ska det då gå med polisstationsbesök, utvecklingssamtal och utflykt till Stensjö? Påskpyssel! Beställningar! Lera och träkulor och färg för alla finmotoriska aktiviteter. Hur blir det med skolutveckling och kvalitetsbesök? Nog skulle gips och bandage och stillasittande ge tid för eftertankar, något som sedan länge lyser med sin frånvaro. Tiden räcker liksom aldrig till. Var gjorde jag av beställningslappen till påskpysslet? Både hemma och på jobbet går det i ett, i ett, i ett, i ett ... lite paracetamol mot benbrottsvärk och tankeverksamheten skulle få flöda fritt!

Jag behöver tänka över min framtid, skolframtiden. Ska jag fortsätta utbilda morgondagens världsmedborgare? Ska jag skaffa mig lärarlegitimation? I vad då? Jag som är bäst på allt! Eller lite bra på mycket ... Vilket ämne ... i att stampa takt, dra en idrottsvals eller måla eller slöjda stilleben? Vad kan dessa just nu alldeles stilla ben, spridda åt varsitt håll, bidra bäst med? Jag trummar fingertopparna mot golvet och känner om de är redo för akvarellpensel. Eller att ringla långa, smala lerkorvar till skålar. Lagom stora för en näve jordnötter.

Varför i hela friden ligger jag i kalopsen, trummar med fingrarna och funderar på jordnötter? Oppåhoppa sakta och säkert ... Sitter jag ihop? Alla kroppsdelar på plats? Jodå, jag är ju van vid tuffa tag. Kroppen kanske är lika flexibel som sinnelaget och klarar kalopshopp? Kanske en lite stukad självkänsla bara ... inte av den miserabla landningen, mer på grund av framtidstankarna och att inte längre duga till som lärare. Trots kommunal tjugofemårsgåva för flera år sedan. Och 340 högskolepoäng i värdelöst vetande eftersom ingen enda liten poäng tjänar någon nytta i skolsammanhang ... Jag känner lite redning på rumpan och hittar en mosig morot på låret.

Jag hasar upp och får klapp på axel av Mahmoud. Hjälpsamma händer samlar ihop det jag tappat och lämnar där det hör hemma. Ella-Maja fnittrar och hämtar femton meter hushållspapper och torkar mig och golvet. Mina kollegor undrar hur det gick, om jag behöver hjälp. Absolut måste jag fylla i en tillbudsblankett, fast jag är hel och obruten kroppsligen, säger Marianne. Komplikationer kan uppstå.

Framtiden närmar sig utan att tveka och jag ska ta mig en funderare. Man måste få ta sig riktiga funderare även om ben och armar är hela! Frågan är bara när? Man borde kanske landa i kalops oftare? Och ligga kvar en liten stund extra.