Letar du efter bra barnteater? Här ger teaterkritikern Pia Huss tips på vad som är på gång i hela vårt avlånga land.
”Teater, det är det viktigaste i världen för där visar man folk hur de kunde vara, och vad de längtar efter att vara fast de inte törs, och hur de är…
En uppfostringsanstalt, utbrast Muminmamman förskräckt…”
Bevingade rader ur Tove Janssons Farlig Midsommar. Den som lyriskt beskriver scenkonsten är teaterråttan Emma som vill övertyga muminfamiljen om teaterns betydelse. Alla som läst boken vet att hon lyckas. Men oavsett om man är bekant med Emma eller inte, kan man älska teater. Scenkonst som nöje, berörare, möjlighet till upptäckter. Och som vidgare av världen.
Det talas en hel del om svenska barns stora kunskapsluckor. Inte minst när det gäller vårt gemensamma kulturarv. Företeelser som vi länge tagit för självklara i vårt kollektiva medvetande, klassiska sagor om Snövit, Rödluvan, Den lilla sjöjungfrun och alla de andra som förfärat och förgyllt barndomen, har plötsligt bara pyst ut ur barns vardag. Och med dem också många referenser och symboler som vi behöver för vuxenlivet. Visst, det kommer nya sagor och upplevelser. Men den som vill rikta blicken framåt har också en otrolig hjälp och glädje av en kulturhistoria och bakgrund. Så trist tillvaron skulle te sig om vi till exempel saknade referenser till sådana excentriska barnboksfigurer som teaterråttan Emma. Genom kulturen lär vi känna både gammalt och nytt.
Teater ska förstås vara så långt ifrån ”en uppfostringsanstalt” som tänkas kan. Kultur ska istället få oss att tänka fritt och djärvt! Fast, jag vet, så stort intryck gör inte alla teaterföreställningar. Så är det ofta i livets många sammanhang. Du går på bio och filmen råkar vara usel. Du läser en bok eller möter några nya, tilltänkta vänner. Ibland blir du glad och euforisk, fast kanske lika ofta aningen besviken. Men du går ändå vidare, 
prövar nya filmer, böcker och möten med människor. Tillvaron är en ständig upptäcktsresa, så också teatern. Och när den är som bäst, då finns det knappast något som är lika fantastiskt.
Åt barnteater, ögonblickets konst, ägnar sig nu för första gången regissören och teaterchefen Lars Norén på Folkteatern i Göteborg. Kanske blir det för denne, annars så allvarlige man, som att komma ut på grönbete då han sätter upp Pingviner kan inte baka ostkaka efter en bok av Ulrich Hub. Här befinner vi oss långt från dystopier och neurotiska familjeband. Vi möter istället ett helt annat problem när en närsynt mullvad och en höna med dammsugare, ska försöka baka en födelsedagstårta trots att två pingviner fräckt käkat upp den allra viktigaste ingrediensen. En barnfars om svårigheten i att ta ansvar.
”Vi slutar inte leka för att vi blir gamla – vi blir gamla för att vi slutar leka”. Så säger Siri Hamari, Carolina Frände och Mats Kjelby, gruppen bakom föreställningen Liten igen, en pjäs som i vår spelas på Stockholms Stadsteaters scen för unga i Skärholmen. Siri Hamari gör rollen som en liten gubbe. En farbror som skapar sin egen motståndsrörelse för att bekämpa tråkigheten och därmed vänder upp och ner på hela verkligheten. Med lekens hjälp förvandlar han vardagen till äventyr.
Liten igen innehåller mycket musik och rörelse precis som en annan föreställning där mimskådespelaren Siri Hamari gör en fantastisk prestation. De röda skorna är en självlysande berättelse om en liten flicka som vill gå sin egen väg och vägrar begränsa sitt liv med en massa fåniga regler om hur ”en fin flicka” bör uppföra sig. De röda skorna har blivit utvald att delta i försommarens stora teaterbiennal i Gävle och kommer att kunna ses där.
En annan liten farbror är han som vi sedan länge känner från Barbro Lindgrens underbara Sagan om den lilla farbrorn. Marionett-teatern, som numera huserar på Stockholms Stadsteater, gör den förunderliga historien om vänskapen mellan en liten farbror, en glad hund och en klok flicka, som dockspel. Marionetteaterns konstnärliga ledare Helena Nilsson regisserar och spelar under våren, håll utkik efter datum på Stadsteaterns hemsida.
Samma Helena Nilsson har också regisserat en ny pjäs av Ulf Stark: Systern från havet, vars handling utspelar sig 60 år tillbaka i tiden. Här råder ett motsatt förhållande i jämförelse med Sagan om den lilla farbrorn. Lilla Margareta vill ha en hund men får istället en syster hon inte önskat sig. Det är Sirkka som kommer som krigsbarn till Margaretas familj. Situationen är inte lätt för någon men så småningom växer en vänskap fram. Och i sin väska har Sirkka en tyghund…
Betydligt mer abstrakt är Unga Dramatens föreställning och stora barnsatsning om musikern och happeningkonstnären John Cage. Alltihop är som ett enda nyfiket experiment och en undersökning av vad musik, tid, tankar, lek och så vidare kan bestå av. Och hur låter tystnad? Eller vilket ljud blir det när en apelsin skalas? Låter det ganska annorlunda? Så sant. Men för den som vill ta till sig något man inte varit med om tidigare, och som inte har något emot att sätta sig ner för begrundande samtal med sin barngrupp, kan John och svamparna vara ett tips. Inte alls som konventionell teater men något som sätter myror i huvudet.
Vi är många som om och om igen läst Ulf Nilssons och Eva Erikssons finstämda bilderbok Alla döda djur, där några barn iscensätter den ena begravningen efter den andra. Inte minsta mask ska behöva förmultna utan ceremonier. Teateri från Jönköping har nu skapat en föreställning utifrån boken och kallar den: Världens bästa begravningar.
Från barns lek utgår också Regionteatern Blekinge Kronobergs ljuvliga ”pruttifikation” Bajskorv. Två lekfulla kontorsråttor ställer allt på huvudet. Välgjort och genomtänkt liksom Esther efter Emma Boströms pjäs om hur mötet mellan en 5,5-årig flicka och en gammal och småilsken tant, inte nödvändigtvis behöver
bli så himla gulligt och generationsöverskridande. Om de två inte finner varandra i leken förstås, då blir mycket annorlunda.
I Södertälje spelar Oktoberteatern Inga rövare finns i skogen, en färgstark ”rysare” för sexårspublken med äldre medföljare. Föreställningen bygger på Astrid Lindgrens berättelse med samma namn. Det hela handlar om hur Peter är ensam hemma och där i tystnaden får plötsligt dockan Mimmi liv. I mörkret utanför fönstret dyker det dessutom upp några riktigt ruggigt rufsiga figurer. Både Astrid Lindgren och Oktobers regissör Ninne Olsson, bevisar att barn behöver få vara sysslolösa ibland. Först då får fantasin utrymme.
Teatermakaren Bernt Höglund har under många år skapat en rad annorlunda förskoleföreställningar. Nu har han regisserat Hallå Miró! hos Hedmans Teater i Norrtälje. En grupp som, i likhet med så många andra, turnerar över hela landet. Hallå Miró! utgår från konstnären Mirós färgsprakande motiv. Tavlor som ofta reproduceras som affischer och vars starka uttryck väcker många tankar. De nonfigurativa krumelurerna ger sig här också ut på egna äventyr. Ännu ett sätt att förena lust med kunskap. Roligt för både små och stora att få kännedom om en berömd målare som varit, och fortfarande är, förebild för unga konstnärer.
Helsingborg, Kalmar, Göteborg, Växjö… bland andra platser får i vår besök av Dockteaterverkstan i Osby. En av landets mer spännande dockteatergrupper som dock valt ett så totaltrist namn. Men vad spelar det för roll när Cecilia Billing och Anders Lindholm ofta lyckas förtrolla sin publik och ta oss med in i en värld av små ting och stora äventyr. Apkonster heter föreställningen som är ett smååringsdrama på dockornas cirkus. Stycket har fått uppmärksamhet både här hemma och långt ute i världen och i vår far Dockteaterverkstan till Montreal med alla apfigurerna i bagaget. Helt ny är dock Buster, också den en historia som utspelar sig i en miniatyrvärld. Buster Keaton var under det tidiga nittonhundratalet en världsberömd stumfilmsstjärna. Nästan lika framgångsrik som Charlie Chaplin men inte lika omsusad. Nu presenterar Dockteaterverkstan honom för de minsta.
”Det händer att en liten teaterföreställning känns som ett stort mirakel. Mittiprickteaterns nya förskolepjäs När blir det snart? gör mig tvärförälskad. Men visst borde det alltid vara just så här att en ensemble och en regissör visar småbarnspubliken så stor respekt, och presenterar en så in i minsta tåvick genomarbetad och tänkt föreställning, att den självklart höjer sig över vår ofta begränsande åldersuppdelning.”
Så skrev jag bland annat i min DN-recension av När blir det snart?. Nu är föreställningen också, i likhet med den här tidigare nämnda De röda skorna, utvald till teaterbiennalen i Gävle och juryn skriver: ”Att vänta är något som minsta barn känner till. När blir det snart? är frågan i en kul och klurig variant av Becketts I väntan på Godot för barn. Filosofiska frågor om tid, väntan och längtan gestaltas med sång, dans, spel och spex i denna oemotståndliga, existentiella show.”
När det gäller smååringspubliken är det många kompanier som specialiserat sig på dockor och föremål för att förmedla sina historier. Dockteatern Tittut var de första i Sverige, ja i världen, att på allvar gestalta för de riktigt små. Eva Grytt heter dockmakaren som för dem skapat en rad oförglömliga figurer. Många finns fortfarande till beskådande upphängda i foajén till Tittuts hemmascen på Lundagatan i Stockholm. Det är också Eva Grytt som nu tillverkat de snudd på levande apdockorna som används i Nu är vi gorillor låssas vi, en föreställning för de minsta och de vuxna byggd på Barbro Lindgrens småbarnsbok från 1971. Med varenda fiber av sina appälsar dansar gorillorna runt i ett enda lyckligt och gyllene lekögonblick. För egentligen är de inget annat än två barn. En storebror och en lillebror som behöver varandra. På olika sätt.
En annan sorts dockor bor hos Teater Spektaklet i Uppsala. Sedan flera år spelar man föreställningen Guldlock och de tre björnarna så jazzigt att det är svårt att sitta still. Av betydligt senare datum är Lilla grisen flyger! som man kallar ett äventyr med knorr. Hela griseriet handlar om drömmen om att våga, kunna och vilja göra vad man egentligen inte tror sig om. Uppmuntringsteater alltså.
I Umeå, björkarnas stad, spelar Ögonblicksteatern sedan många år teater också för de minsta. Riktigt fint patinerad är väl föreställningen Snorre Säl vid det här laget eftersom Karin Larson haft den som ”specialare” i mer än 20 år. Men vad gör det när berättelsen säkert ännu fängslar en ständigt ny treåringspublik. Och efter Stina Wirséns galet glada och temperamentsfulla ”berättelsepekböcker” har Ögonblicksteatern byggt Vem bestämmer, som handlar om just det: Vem ska egentligen ha sista ordet, Liten eller Stor?
Ett annat sätt att närma sig de yngsta är att använda varenda del av sin kropp i gestaltandet. Mimskådespeleriet, numera ofta också med både musik och dialog, har blivit allt mer intressant och förfinat. Pantomimteatern i Stockholm var de första ut och där håller ännu mimens nestor Bo W Lindström kvaliteten högt. Också de blickar, liksom Dockteaterverkstan i Osby, bakåt mot stumfilmshjältarna. Med sin nya föreställning Charlies unge berättar de på sitt eget mycket kroppsliga vis den hjärtnypande historien som en gång kom som film med namnet Chaplins pojke. För yngre barn fortsätter man också turnera med Den bortglömda kungen. En roligt fräck Commedia dell´ Arte-föreställning för småfolk.
Teater Tre fortsätter under ledning av en av småbarnsteaterns främsta aktörer, Sara Myrberg, att förmedla kroppslig teater både på hemmascenen i Stockholm och på landsomfattande turnéer. Om att bygga både hus och känslor handlar Kloss som dyker upp såväl i Norberg, i Kristianstad som i en rad andra städer. Likaledes far Teater Tre omkring med sin bejublade föreställning Siv sover vilse efter Pija Lindenbaums bok. Lilla Sivs nattliga fantasier tar man till och med på turné ändå till Uganda!
Teater Pero är också de en av landets främsta. Mycket sensuell, klok och innerlig barnteater förenas hos dem med rörelse, sång och musik. En riktig smååringsgoding är Astons stenar efter Lotta Geffenblads bok: Det blir väldigt trångt hemma när lille Aston får för sig att adoptera den ena kalla, ensamma stenen efter den andra. Alla vädjar de ju om hans beskydd! Men till sommaren behöver också stenar få semester. Aston och familjen släpar tungt, tungt mot stranden… Och väl på väg hem med lättare börda hittar Aston en ensam pinne…
Astons stenar hör till barnteaterårets höjdpunkter. Passa på att se den då Pero rullar sina stenbumlingar över landet. I maj är de också inbjudna till Assitejs stora världskongress för barnteater i Malmö och Köpenhamn. Det våras för barnscenkonsten!
Pia Huss