I snart 50 år har han varit verksam som animatör och regissör, Per Åhlin. Och hans produktion är imponerande. Lilla spöket Laban, Alfons Åberg, Dunderklumpen, Hundhotellet, Resan till Melonia och Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton är bara några av de filmer som har passerat hans ritbord. Senast i raden är Var inte rädd Långa Farbrorn, som hade premiär efter årsskiftet.
Men det började inte med barnfilm. Under det tidiga 60-talet dök hans animationer upp i tv-programmet Söndagsbilagan, som kommentarer till olika samtidshändelser. De blev väldigt populära. Själv säger han att det i början mest var som en hobby och inte förrän runt 1967 började han arbeta professionellt med animation. Då gjorde han långfilmen I huvet på en gammal gubbe, med manus av Tage Danielsson och Hans Alfredsson. Denna satir om det svenska välfärdssamhället var nyskapande inte bara innehållsmässigt utan också tekniskt. Att blanda spelfilm och animation hade aldrig tidigare gjorts i Sverige. ”Vilken humor! Vilken medmänsklighet! Vilket vemod! Och vilken underbar film!”, skrev tidningen Vi efter premiären. Det är ett betyg som står sig ännu i dag.
Några år senare kom nästa långfilm, Dunderklumpen, gjord med samma blandning av filmat och animerat material. Det var den första av hans filmer som vände sig till en yngre publik. Den blev en succé, och resulterade dessutom i en Guldbagge. Även jag, som tonåring, tyckte det var sann lycka att se det väldiga trollet och hans animerade kompisar röra sig i det vidunderliga jämtländska landskapet. Kanske var min känsla densamma som Per Åhlins, då han i 6–7-årsåldern såg den tecknade Snövit. För honom var det magiskt och en grund för hans senare yrkesliv. Han kan fortfarande uppleva något liknande när han animerar – detta nästan övernaturliga att få teckningar att börja leva sitt eget liv.
Få, om någon, har haft samma betydelse för animationen i Sverige som Per Åhlin. Trots detta är han knappast en man med stora åthävor. Det han däremot säger med berättigad stolthet är att ”för barn, där har vi gjort en insats”. Behovet av filmer för mindre barn var inte speciellt tillfredsställt tidigare, menar han. Han betonar vikten av kvaliteten när det gäller barnfilm. Inte bara för att de är morgondagens biobesökare, utan också för att de ska få möjlighet att se film som är gjord med samma krav som för vuxna, men anpassade efter deras förutsättningar. Slarviga filmer, med snabba klipp och skrikig dialog ger han inte mycket för. Och att kvalitet lönar sig kan man se. De första Alfonsfilmerna, över trettio år gamla, håller än och är fortfarande publikdragare på knattebiovisningar.
Efter ett halvt sekels verksamhet kan Per Åhlin se hur synen på animation förändrats. Konstformen har inte längre samma likhetstecken med barn som tidigare, utan nu börjar det också komma filmer för vuxna. Det tycker han är bra, för han har alltid reagerat på den begränsade syn som tidigare funnits.
När han själv tog sina första steg som animatör i början av 60-talet tänkte han inte alls i de banorna. Hans influenser kom från Tjeckien och Polen och liknade det han gjorde som illustratör. För det var bland annat den erfarenheten som han hade med i bagaget när han hemma i köket med sin 16 mm-kamera började ge teckningarna liv. Att han några år senare skulle starta sin PennFilm Studio, som under årens lopp sysselsatt ett 100-tal medarbetare, anade han nog knappast då. Inte heller hur den tekniska utvecklingen skulle se ut. I dag sker allt digitalt och han konstaterar att det har varit kul att ha varit med. ”Men ibland”, säger han, ”kan jag sakna hantverket”.
Man kan förundras över hur mycket en del människor hinner med. En lista över Per Åhlins insatser som animatör, reklamtecknare, bok- och tidningsillustratör, scenograf och kostymdesigner för teater, tv och film fyller sida upp och sida ner. Själv säger han lite blygsamt att han ju inte varit ensam, utan att filmjobbet mycket är att jobba i team. Uppenbart är i varje fall att hans växelbruk mellan olika uppdrag varit berikande. Hans drivkraft är behovet av att uttrycka sig och snart fyllda 80 jobbar han oförtrutet vidare. Näst på tur står fler filmer om Lilla Anna. Att hon är i trygga händer är ingen tvekan om!
Agneta Danielsson har tidigare arbetat som förskollärare, men är nu verksamhetsledare på Järfälla Kultur.