Lärorika besök i klassrummet

Det hörs ett svagt mummel som successivt växer i styrka. Det är förstaklassarna på Skulltorps skola i Partille som börjar dagen med att läsa i sina läseböcker.

Plingeling! Barnen tystnar. Mumlet dör bort. Det är klassens lärare Ulrika Storm som plingat i sin lilla mässingsklocka. Snart ska lektionen fortsätta. Men först frågar hon eleverna vilka de båda personerna är som sitter i soffan i ena änden av klassrummet.

— De kommer från skolor i Alingsås och Lerum och de ska titta på hur du jobbar, säger några barn.

Det är inte mer med det.

Eleverna fortsätter med sitt läsande och Ulrika Storm går runt och lyssnar på hur olika barn läser. De pratar sedan om gårdagens skridskoutflykt.

— Det är bra att tänka på vad det är som gör att jag åker skridsko bättre eller att jag blir bättre på att läsa om jag tränar, säger Ulrika Storm till eleverna.

I soffan sitter de båda lärarna från Alingsås och Lerum och antecknar och fotograferar vad Ulrika Storm gör. Roland Jakobsson är gymnasielärare i Alingsås och Josefin Follin är förskollärare i Lerum.

I klassen intill gör Charlotta Johansson och Peter Wiklund samma sak. Hon är förskollärare i Alingsås. Han musiklärare på kulturskolan i Lerum.

Det är deras tredje dag i det nya observatörsuppdraget inom ramen för ALP-metoden (Alingsås, Lerum, Partille) eller »Lärande besök« som det också kallas, eftersom observatörerna lär sig minst lika mycket som de observerade kollegerna.

Uppdraget handlar den här gången om att stödja ett arbetslag på Skulltorps skola att utveckla den formativa bedömningen. Många i arbetslaget kände sig osäkra på vad formativ bedömning innebar och därför hakade både rektorn och resten av arbetslaget på Ulrika Storms idé.

— Vi lärare måste erövra bedömningsinstrumenten, säger hon.

Hon är själv van observatör inom ALP-metoden. Men att bli observerad känns trots det lite jobbigt.

— Men jag får luta mig mot mina fasta rutiner. De är lika viktiga för mig som för barnen.

Det var för tio år sedan som Rachel Törnell, utvecklingschef i Alingsås, kastade sig ut i arbetet med att utveckla det kollegiala lärandet.

— När vi hade vårt första internat i projektet blev jag alldeles knäsvag och kände mig väldigt osäker. Vad hade vi satt i gång och hur skulle det gå?

Tio år senare har drygt 200 lärare i de tre kommunerna utbildats till observatörer. Ett 60-tal är aktiva för närvarande. De har fått gå kurser i grupprocesser och observations- och samtalsmetodik.

Varje termin genomförs sex till åtta uppdrag. Skolorna lämnar själva förslag på vad de vill ska observeras. Förskolor, förskoleklasser, fritidshem, grundskolor, grundsärskola, träningsskola, gymnasieskolor och kulturskola — alla har de varit med om att observeras. Nu diskuteras hur också rektorerna ska kunna forma ett liknande projekt.

Det är viktigt att observatörerna inte arbetar i samma kommun som de lärare de tittar på.

— Det är för att motverka att förutfattade meningar spelar in. I små kommuner har lärarna ofta sina bestämda uppfattningar om andra skolor i kommunerna, säger Kristina Jonsson, utvecklingsledare för ALP i Lerum.

Utgångspunkten är att alla som finns i skolan påverkar varandra på olika sätt i ett pågående samspel. Tanken är att observatörerna ska sätta i gång utvecklande processer hos dem som observeras genom att spegla det de gör. Det är viktigt att vara lösningsfokuserad och bygga vidare på det positiva i stället för att grotta ner sig i problemen.

— Det handlar för observatörerna om att berätta vad de ser och vad de inte ser göras, men utan att värdera, beskriver Ingrid Nordblom, utvecklingsledare för ALP i Partille.

Tillbaka till klassrummet. Efter cirka 20 minuters observerande reser sig Josefin Follin och Roland Jakobsson från soffan och går i väg för att sätta sig att reflektera tillsammans över vad de sett.

— Man orkar vara en alert observatör i 20—30 minuter. Sedan är det bra att ta en paus, säger Josefin Follin.

De båda observatörerna är djupt imponerade av Ulrika Storms lektion som de just följt, av variationen och den tydliga strukturen. Roland Jakobsson rynkar pannan där han sitter och funderar.

— Hur ska vi kunna utmana Ulrika? frågar han lite oroligt.

Totalt observeras varje lärare i arbetslaget mellan sex och åtta timmar. Observatörerna jobbar två och två åt gången, men i olika konstellationer. Allt för att få en så mångfacetterad bild som möjligt. Syftet är att till slut nå fram till ett antal utmaningar som arbetslaget sedan gör till sina. Ofta växer utmaningarna fram i de eftersamtal som observatörerna för med var och en i arbetslaget.

— Det bästa är om lärarna själva formulerar utmaningarna eftersom de då blir mest förankrade hos dem själva, säger Josefin Follin.

I början på veckan hade de fyra i observatörsgruppen så kallade församtal med arbetslaget. Och med rektorn förstås. Församtalen går ut på att ringa in vilken bild läraren har av sitt arbete och av observationsuppdraget.

Drygt en vecka senare sitter de fyra observatörerna kvar på kvällen på Skulltorps skola och förbereder den återkoppling de ska ge arbetslaget och rektor nästa vecka.

Förutom Ulrika Storm har de observerat lärare och fritidspedagoger i klassrummet, på fritids, i matsalen och på skolgården. De har gemensamt reflekterat över vad de sett och nu försöker de få ordning på anteckningar, foton och videosnuttar som de ska illustrera sina iakttagelser med.

— Vi har sett en hel del av det vi kallar ett allmänt formativt förhållningssätt, som handlar om att tydliggöra det som sker i samspelet mellan pedagoger och barn eller barn och barn, säger Josefin Follin.

Det kan handla om hur fritidspedagoger jobbar med konfliktlösning med barnen. De har också sett en del av mera regelrätt formativ bedömning i relation till kunskapsmålen.

— Ulrika Storm använde till exempel barnens erfarenhet av att bli bättre på att åka skridsko, för att ta upp frågan om att man också blir bättre på att läsa genom att öva sig.

Det knyter an till den delen av den formativa bedömningen som handlar om att utveckla elevernas förmåga att bedöma och själv styra sitt lärande.

Men samtidigt är det tydligt att arbetslaget behöver komma vidare och lära av varandra. Och det är det som arbetslagets utmaningar kommer att handla om.

— Ibland har vi sett hur man varit på väg att göra en formativ bedömning, men blivit avbruten och tappat koncentrationen.

Det är något som observatörerna tänker använda pedagogiskt vid återkopplingen då arbetslaget får i uppgift att beskriva hur man skulle ha fortsatt utveckla bedömningen.

De har också haft sina individuella eftersamtal med var och en av medlemmarna i arbetslaget.

— Då har vi kunnat gå in på olika observerade situationer i detalj och frågat hur de tänkte när de gjorde på ett visst sätt.

Josefin Follin menar att detaljrikedomen i observationerna är en viktig faktor i ALP-metoden. Det är flera i arbetslaget som säger att det känns bra att få syn på sig själv och sitt arbete så tydligt. Iakttagelserna kan de sedan bära med sig och använda i sitt dagliga arbete.

— Det har jag själv upplevt när jag blev observerad i höstas. Jag använder mig fortfarande av de kommentarer jag fick då, berättar Josefin Follin.

Det är avgörande att observatörerna lyckas gå en balansgång i sin återkoppling. Det gäller att varken vara för snäll eller för kritisk, lyfta fram det som är bra och samtidigt peka på vad som bör utvecklas.

ALP har fungerat i tio år, till skillnad från många andra skolutvecklingsprojekt som läggs ner efter några år. Många skolor har också börjat göra egna mini-ALP för att de känner sig säkra på metoden.

Ingela Ågren är ALP-samordnare för alla tre kommunerna:

— Det är ett sätt att jobba som utgår från lärarnas egna behov och som ger ringar på vattnet. Nu efter tio år börjar vi verkligen se resultat i form av ett mer gemensamt sätt att se på de pedagogiska frågorna.

Nu ska de skiljas åt. De fyra observatörerna som svetsats samman under två veckors intensivt samarbete, de som inte kände varandra innan.

— Det känns lite konstigt. Vi har blivit nästan som en familj. Jag har varit alldeles genomsyrad av vårt arbete, säger Josefin Follin.