Temaarbete lyser i litteraturpedagogisk antologi

Astrid Lindgrens böcker är flitigt lästa i svenska klassrum så det är med viss förväntan jag tar mig an den här boken. I första delen av Starkast i världen! Att arbeta med Astrid Lindgrens författarskap i skolan, riktas uppmärksamheten mot Astrid Lindgrens författarskap, medan den andra delen består av exempel på hur man kan arbeta med hennes böcker i undervisningen. Bland författarna finns såväl forskare och bibliotekarier som yrkesverksamma och blivande lärare. Texterna håller rent stilistiskt hög kvalitet och även de mer vetenskapliga bidragen är föredömligt begripliga.

I baksidestexten hävdas att boken är en inspirationskälla till nya sätt att arbeta med Lindgrens böcker i skolan. Det är en rejäl överdrift! Det mesta av det som skrivs känns bekant sedan länge, till exempel förslaget att Lindgrens texter ska utgöra underlag för grammatikstudier. Problemet med de flesta pedagogiska förslagen är att de fokuserar på stil, form och språk, och att de elevuppgifter som föreslås främst ger ett upplägg för isolerad färdighetsträning. Däremot uppmärksammas sällan innehållet i böckerna och i vilka teman de skulle kunna fylla en funktion som källa till både upplevelse och kunskap.

Detta bekräftas också i förordet där det bland annat sägs att elevernas förståelse för texters form och stil ska fördjupas. Att på detta sätt enbart använda Lindgrens böcker för formella övningar visar på en syn på litteraturpedagogik som knappast har stöd i aktuell forskning.

Boken innehåller dock ett viktigt undantag. I kapitlet ”Vänskap och lek i Astrid Lindgrens böcker” beskrivs ett tematiskt arbete kring vänskap och lek där innehållsfrågorna fokuseras och där författarna hela tiden knyter an till elevernas erfarenheter. Kapitlet innehåller mängder av konkreta förslag på hur möten kan skapas mellan elevernas direkta erfarenheter och de indirekta erfarenheter som böckerna tillhandahåller. I målbeskrivningen av det tematiska arbetet står det att vänskap och lek utgör grunden. Detta betyder inte att frågor som rör språk eller Astrid Lindgren som person negligeras.

Det som skiljer detta kapitel från de övriga är att form- och innehållsfrågor går hand i hand men att det är innehållsaspekterna som driver temaarbetet framåt. Detta kapitel kan därmed vara en inspirationskälla till ett nytt sätt att arbeta med Astrid Lindgrens böcker i förskola och skola. Det kan man tyvärr inte hävda när det gäller övriga pedagogiskt orienterade kapitel i boken.