Konst ska inte reduceras till ett stöd för andra ämnen. I en ny bok hävdas att allt från pop till klassiskt måleri har ett egenvärde i skolan.
Madeleine Hjorts nya bok Konstens betydelse har ett tydligt syfte: Att visa att konsten i dag skuffas undan i skola, gymnasieskola och lärarutbildning, argumentera för varför konsten är viktig och ge förslag på hur det skulle kunna se annorlunda ut. Med konst menar Madeleine Hjort estetiska verksamheter som bild, dans, musik, film, skönlitteratur och drama.
Madeleine Hjort beskriver hur skola, gymnasieskola och lärarutbildning kan arbeta tvärvetenskapligt för att integrera konst i skolans kärnverksamhet i stället för att låta konsten bli ett marginaliserat påhäng i undervisningen.
Hon lyfter i Konstens betydelse fram och kritiserar uppfattningen att konst endast är underhållning, liksom de föreställningar som gör gällande att konst är nyttig verksamhet eftersom den stödjer elevernas inhämtning av kunskap inom de ”riktiga” ämnena i skolan. Det vill säga, idéer som att klassisk musik eller god litteratur främjar inlärning, men inte har ett värde i sig. Konstens betydelse diskuterar vad konsten har för unika kvaliteter och hur dessa är viktiga i skolan. Madeleine Hjort menar att konst är en demokratifrämjare eftersom den enskildes röst hörs i konstnärlig verksamhet, att kunskap om konst ytterst innebär kunskap om flera sätt att kommunicera och tillgång till hela vårt språk och vår kultur.
En stor fördel med Konstens betydelse är författarens sätt att använda illustrationer. Boken är fylld med avbildningar från olika konstarter, mest samtidskonst som återges inte bara som exempel utan kommenteras och sätts i relation till argumenten i bokens text. På så sätt får läsaren själv möjlighet, både att använda konst som argument för dess betydelse, och kanske få idéer till den egna undervisningen. Den konst som tas upp speglar också en bredd av olika sorters utövanden – allt från populärare musikartister till klassiskt skolade konstnärer representeras, och det finns rum för artisten Michael Jackson, mångkonstnären Laurie Anderson, koreografen Cristina Caprioli, målaren Erland Cullberg och många fler.
Ett problem med boken är att den vill många olika saker. Kritik av politikernas syn på konst återkommer ofta, och Jan Björklund citeras. Madeleine Hjort vill också visa fram konstens betydelse och ge lärare en guide i hur man kan ”få med” konst i undervisningen. Boken vill också visa goda exempel på viktig konst och anknyta till forskning från ett flertal discipliner. Alla dessa mål är intressanta och relevanta, men ibland blir det för svårt att förstå vilken position Madeleine Hjort talar ifrån.
Risken med att försöka skriva om så här mycket samtidigt är att vissa delar av budskapet blir otydligt. Det är i kritiken av politikens styrning av konsten i skolan och i beskrivningen av hur lärare kan arbeta med konst, exemplifierat genom mötet mellan dans- och svenskundervisning, som bokens styrkor finns. Särskilt det avslutande kapitlet, där Madeleine Hjort beskriver ett interdisciplinärt arbete med konst i skolan i detalj, är intressant och användbart för lärare i både ”kärnämnen” och konstnärliga ämnen. Det är Madeleine Hjorts kompetens som konstnär, utbildare och debattör som lyser starkast och hennes debattinlägg om konstens betydelse läses förhoppningsvis av de politiker som hon kritiserar.