Det finns en tyst grupp ungdomar som inte är vanliga skolkare utan så kallade hemmasittare som inte går i skolan över huvud taget. För denna grupp krävs en utökad samverkan mellan olika myndigheter, menar Marie Gladh och Krysmyntha Sjödin.
Image may be NSFW.
Clik here to view.
Alla barn och unga måste under uppväxten lära sig att interagera med andra människor. En ung människa som isolerar sig under lång tid drabbas av svåra konsekvenser både socialt, utvecklingspsykologiskt och kunskapsmässigt. Hemmasittarnas passivitet och psykiska ohälsa leder till ett socialt handikapp som innebär gigantiska kostnader för samhället.
En individ som inte är arbetsför kostar mellan tolv och femton miljoner under sin livstid. Lägger man till alla de insatser som kommer att behövas i form av olika rehabiliteringar, psykiatrisk vård med mera hamnar man långt över denna summa. Det är svårt att beräkna antalet hemmasittare eftersom en inventering aldrig gjorts, men det är inte orimligt att anta att det totalt handlar om cirka 2 000 i Sverige.
Gruppen hemmasittare hamnar mellan stolar och förbises av de professionella från flera instanser på grund av brist på arbetssätt som fungerar. Dessa ungdomar hamnar till slut, efter missad skolgång och social isolering, hos socialtjänsten.
Missad skolgång betraktas inte som en stor social fråga i Sverige. Problemet är att ingen äger problemet. Vi menar att problemet är verkligt, nära – och akut. De unga som inte vågar gå ut och vara delaktiga i samhället missar en utvecklingsfas som är svår, för att inte säga omöjlig, att ta igen. De ungas passivitet och okunnighet och ett framtida utanförskap kommer att vara ”tärande” i både ekonomisk och humanitär mening.
Utifrån väl beprövad erfarenhet menar vi, att det trots allt finns metoder och arbetssätt som gör skillnad och kan förändra tillvaron för hemmasittarna. Men det som krävs är samverkan ”på golvet”, det vill säga på basplanet, mellan de yrkesgrupper som i sina respektive professioner möter dessa ungdomar. Vi har goda erfarenheter av att det går att möta de unga i hemmet, i direktkontakt men också via sociala medier och digitala hjälpmedel, och därifrån varsamt leda dem tillbaka till skolan.
Samverkansteamen måste kunna möta den unge där han eller hon är – i sitt hem. Genom att träna respekt och ansvar ges den unga människan en möjlighet att växa i sig själv och ta sig ut mot en allt större delaktighet i samhället. Respekt och ansvar behöver även de yrkesverksamma visa – för de unga som inte vågar sig ut, för sina respektive uppdrag och för varandra.
Vi menar att alla myndigheter på alla nivåer nu måste ta sitt ansvar. Därför föreslår vi att:
-Berörda myndigheter skapar gemensamma uppsökande verksamheter med representation från olika yrkesgrupper som i sin tur ges möjlighet att utveckla adekvata metoder och arbetssätt.-Skolan ges ett samordningsansvar för dessa uppsökande verksamheter.
-Regeringen tillsätter resurser för forskning på området.
