"Den judiske diktaren blev ett bekvämt offerlamm. "Hat-Lissauer" gjordes ansvarig för krigshysterin och han blev en paria som folk vände sig bort ifrån"
Är poeten Ernst Lissauer bekant? Trodde inte det. Jag hade heller aldrig hört talas om honom förrän i julas, då jag läste den svenska nyutgåvan av den österrikiske författaren Stefan Zweigs memoarer, Världen av igår.
Ändå var Lissauer omåttligt populär i det tysktalande Europa en gång i tiden. När första världskriget bröt ut skrev han en dikt med titeln Hatsång mot England som, enligt Zweig, ”i hårda, knappa, pregnanta verser lät hatet mot England mynna i en evig ed att aldrig förlåta England dess ’brott’”. Lissauer fick medalj av kejsaren, hans alster publicerades i alla tyska och österrikiska tidningar, lästes i skolorna, deklamerades av frontsoldater, tonsattes och framfördes av körer.
Men denna framgång blev också en kvarnsten runt poetens hals. Lissauer kom från en assimilerad judisk familj, en godmodig, varmhjärtad och kamratlig person som utvecklat en fanatisk hängivenhet till allt tyskt.
När världskriget väl tog slut efter fyra år av vansinnig masslakt ville politiker och affärsmän samförstånd och handel igen, inte konflikt mellan nationerna. Den judiske diktaren blev ett bekvämt offerlamm. ”Hat-Lissauer” gjordes ansvarig för krigshysterin och han blev en paria som folk vände sig bort ifrån. Senare tvingade nazisterna honom att fly från den tyska kultur han älskade och han dog i landsflykt.
Lissauers öde är en varning till konstnärer, författare och intellektuella att inte låta sig hänföras av tidens politiska stämningar. Detta är också det återkommande budskapet i Världen av igår.
Stefan Zweig var en av sin tids mest framgångsrika författare. Hans böcker – inte minst biografier av Marie Antoinette, Maria Stuart och anda historiska personligheter – gick ut i stora upplagor över hela Europa.
Under sitt liv – han föddes 1881 och dog 1942 – fick han två gånger uppleva att hans värld slogs i spillror: först det habsburgska kejsardömets undergång efter första världskriget och sedan det nazistiska maktövertagandet i Tyskland och Österrike.
Den stillsamme och eftertänksamme Zweig – som kom från en framgångsrik judisk familj i Wien – vägrade låta sig dras med av masshysterin. När första världskriget bröt ut stod han fast vid sina författarvänner i andra länder. Först valde han inre exil, att inte ställa sin penna i krigspropagandans tjänst. Så småningom flyttade han till det neutrala Schweiz där han tillsammans med andra författare och konstnärer verkade för att stoppa kriget.
På samma sätt reagerade han när han 1928 blev inbjuden till Sovjetunionen. Han blev imponerad av entusiasmen och kraften bland de unga sovjetmedborgarna: ”Alla, från den första till den sista, var övertygade om att de var delaktiga i en oerhört viktig mission som angick hela mänskligheten …”
Men till skillnad från många andra västliga författare åkte han inte hem och skrev hyllningsartiklar till Sovjetunionen. Något håller honom tillbaka: insikten om att han aldrig får prata med någon ensam, ett hemligt brev i kavajfickan, en allmän skepsis.
Slutsatsen är inte att diktare och konstnärer aldrig ska engagera sig politiskt; Zweig tog ju ställning mot kriget. Men väl att den inlevelse och fantasi som är en del av skapandet måste balanseras av förnuft och en kritisk blick.