På Sysslagårdens förskola i Salem utanför Stockholm är Cecilia Gårdman på sin tredje praktikperiod. Nu har hon två veckor på sig att följa femåringarna på Igelkotten och lära sig mer om språkutveckling.
Morgontrötta femåringar troppar in en efter en. Det har varit höstlov och några har inte sett bokrummets förvandling till en spelhåla och kikar nyfiket in. Väggarna har prytts med Super Mario-figurer och färgglada prickar och på en kabelrulle som fungerar som bord finns ett stort fiaspel med prickiga svampar i olika färger som pjäser. Super Mario är på väg att ta över och Cecilia Gårdman, som varje VFU-period haft My Pedersen som handledare, har hakat på. Varje praktikperiod har hon haft med sig en uppgift från högskolan och den här gången handlar det om hur barn bildar språk. Detta har hon bakat in i Super Mario-projektet.
– Man är här så kort tid så det är viktigt att komma igång snabbt. Eftersom barnen redan var inne i Super Mario så fick jag också befinna mig där, säger hon.
Idén till spelet kom från barnen själva. Inne i spelhålan började barnen stoppa saker i hålet på den stora kabelrullen och försökte sedan fiska upp dem, utan någon större framgång. Cecilia Gårdman var med dem i rummet och spann vidare på leken.
– Här jobbar de mycket med att fånga nuet och knyta an till det barnen gör. Man fångar in det som händer och fortsätter sedan med att plocka in fler barn i projektet. Det håller jag på med nu i Super Mario-spelet, berättar hon.
Efter morgonsamlingen stannar Cecilia Gårdman inne med My Pedersen och fem av barnen. De klipper ut pappersfigurer från Super Mario som de färglagt dagen innan. Figurerna lamineras och förses med en siffra för poängräkning, och några gem så de kan fiskas upp ur kabelrullens hål med fiskespön försedda med magneter.
Innan Cecilia Gårdman började på Södertörns förskollärarutbildning hade hon jobbat som barnskötare i tio år. Hon ville fördjupa sin kunskap och kanske så småningom jobba med administration inom förskolan. Efter ett och ett halvt år på utbildningen har hon fått upp ögonen för mycket nytt.
– Jobbar du i förskolan stöter och blöter du läroplanen oavsett om du är utbildad eller inte. Skillnaden nu är att jag börjat förstå mer varför vissa barn agerat som de gjort. Jag har fått en annan inblick i hur man kan tänka kring barn och funderar väldigt mycket på hur jag själv agerar, säger hon.
Det svåraste under praktiken tycker Cecilia Gårdman är att balansera de olika rollerna. Eftersom hon är van att jobba i förskolan glider hon lätt in i rollen som en i arbetslaget. Samtidigt ska hon vara praktikant och student och fokusera på sin uppgift. Under praktiken ska hon dokumentera vad som händer varje dag och emellanåt kommer blocket fram och hon gör några noteringar men det är lätt att glömma och gå upp i arbetet med barnen. Lite lättare har det dock blivit för varje VFU-period och hon upplever att hon har utvecklats i sin yrkesroll.
– Jag tänker mycket mer utifrån barns lärande här och nu än jag gjorde tidigare. Tidigare tänkte jag nog också utifrån gruppen mer, att vi som grupp ska mot ett visst mål. Nu är det mer individanpassat och man måste själv lära sig att växla förhållningssätt mot varje barn, säger Cecilia Gårdman.
Att hitta det förhållningssättet upplever hon tar mycket tid och det är något hon och handledaren My Pedersen bollat mycket.
– Vi gick igenom en hel del när jag kom hit och vi försöker sitta en stund efter lunch varje dag för att se vad som hänt och hur jag kan agera i olika situationer som uppstår, det är verkligen jättebra, säger Cecilia Gårdman.
När Super Mario-figurerna är färdigfixade för den här dagen går alla ut och leker en stund. Även i barnens utelek kommer Super Mario in, det prickiga röret på klätterställningen är så klart ett Super Mario-rör och vulkanen av sand de bygger i sandlådan hör också hemma i en Super Mario-värld.
Tillsammans har de läst på nätet, gått till biblioteket och när de inte hittade någon bok om Super Mario gjorde de en egen. Och nu vill biblioteket låna den av barnen.
Innan lunch är det dags för en samling och My Pedersen läser högt ur Håkan Bråkan. Cecilia Gårdman sitter vid sidan med blocket i handen och lyssnar och tittar.
– Jag försöker se vad som händer i det här lilla sammanhanget. Förstår barnen boken? Vad får de med sig? Vad händer när någon plötsligt blir extra intresserad? förklarar hon.
Sagan tar slut och My ber dem vars namn börjar på H att ställa sig först i matkön, näst på tur är de som börjar M och sedan C och så fortsätter det. För varje bokstav som ropas upp tänker barnen till och väntar otåligt på sin tur. När alla fått ställa sig i ledet promenerar de iväg genom ateljén mot lunchrummet.
Efter denna praktikperiod har Cecilia Gårdman inte mer VFU i förskolan. Lite sorgligt konstaterar hon, men nästa tre VFU-perioder ska hon till skolan. Hon skulle gärna gå en termin till, bara för att få mer praktik.
– Det ger så mycket mer än att läsa i böcker. Här har de också en så positiv inställning till studenter och jag har fått gå runt på flera avdelningar och tittat och frågat. De är väldigt nyfikna på vad jag läser och jobbar med. På så vis har jag haft tur, säger hon.
