Trots allt infinner jag mig i föreläsningssalen men är tyvärr inte så motiverad. Jag vill inte att dessa timmar skall fyllas av tung vetenskap, till synes obrukbar för stunden. På vägen hem snurrar det i huvudet, jag behöver fylla på med en caffé latte. Jag pratar med några kurskollegor och vi delar samma känsla. Alla längtar tillbaka till praktiken, ut till verkligheten där man ställs inför autentiska situationer, tillsammans med barn och vuxna.
När jag ser tillbaka på VFU-tiden kan jag utan problem plocka fram en handfull situationer som varit utmanande och som stärkt mig som pedagog. Tillfällen jag aldrig hade kunnat läsa mig till. De studerande borde under utbildningen ha många, många fler timmar avsatta i barngrupper, ute på plats i verksamheten. Det är nyttigt att vara ute bland barnen, att bli placerad på golvet mitt i en samling där allt händer, där alla förväntansfulla blickar ser dig, inga böcker i världen ersätter det.
Var borde egentligen fokus ligga i arbetet med barn?
Jag frågar nyutexaminerade tjejer, ja, för jag måste ”tyvärr” säga att detta yrke fortfarande är ett kvinnoyrke, varför de vill bli förskollärare så svarar de att kärleken till att jobba med barn och få vara med att forma dem var det som var avgörande. Svaret är viktigt, och även den största anledningen även för mig att börja jobba med barn. Drivkraften till att få följa deras utveckling samt kunna ge dem en stadig grund att stå på inför dess framtida liv.
Jag läste lärarutbildningen och tog min examen 2008 och blev berättigad att bedriva pedagogisk verksamhet i en mängd verksamheter, bland annat förskoleklass. Det som jag nu förstår är skillnaden när det nya förskollärarprogrammet trädde i kraft höstterminen 2011 är att programmet får sin egen examen. Möjligen gör detta att yrket i sig får en ”edge”, vad vet jag. Med en egen examen kanske även känslan av stolthet infinner sig och yrket samtidigt stiger i status. För visst ska man vara stolt över att jobba med barn, stolt över sin examen.
I det stora hela tror jag dock det krävs mycket mer än en examen för att göra detta pedagogiska yrke mer attraktivt. Det finns flera saker som jag, om jag hade haft makt, skulle försöka förbättra. En av dem är de stora barngrupperna, en annan är genusfrågan och sist men inte minst lönen. Att kunna vara många pedagoger i en mindre grupp barn skulle gynna oss alla på flera sätt. Barnens stressnivå skulle sjunka avsevärt och vi pedagoger skulle inte känna oss otillräckliga i samma utsträckning som i dag.
Jobbmöjligheterna är ljusa för utbildade pedagoger, med den kraftiga brist som råder på förskollärare. Men tyvärr säger många jag pratat med att de aldrig skulle vilja satsa 3,5 år på universitet. Varför? Jo, för att en outbildad tjänar minst lika mycket i dag. Vitsen med utbildningen ser de inte helt enkelt . Det skall synas i lönekuvertet att du är utbildad. Statusen är alldeles för låg, den måste höjas, snegla på våra grannländer! Det bör även vara ekonomiskt gynnsamt att arbeta med dem som ska ta över efter oss. Fackförbunden borde lägga övriga frågor på hyllan och stenhårt koncentrera sig på att förbättra villkoren för oss. Uteblir förändring, är strejk ett alternativ kanske? Var är jämställdheten inom barnomsorgen, den som är så central i många andra yrken? Tryck upp status och inte minst, lönen!