I nummer 8 av tidningen Förskolan redogjorde jag för min organisations ståndpunkt och arbetssätt vad gäller introduktion på våra förskolor. Jag gjorde det med anledning av de slutsatser Tina Lifvendahl dragit efter att ha skrivit en uppsats i ämnet. Hon befarar att alltför många barn bär på en sorg som inte har möjlighet att bearbetas då man på många förskolor forcerar fram en ”färdig” introduktion på bara några få dagar. Det svar ni publicerade i nr 10, där man förespråkar tredagarsmodellen, kan jag se att man entydigt utgår ifrån pedagogers och föräldrars reflektioner. Var kommer barnens behov in?
Att snabbt komma tillbaks i arbete och pedagogers känsla av obekvämhet av att ha föräldrar nära inpå sig alltför länge gör att vuxnas behov får tillåtelse att kliva förbi barns behov. ”Barn behöver vara i, känna, se, lukta och andas ett positivt samspel mellan vuxen/vuxen och vuxen/barn. Om de får göra det kommer de att vilja imitera och vi behöver inte lära dem hur ett sådant samspel går till.” Ungefär så skrev Vygotskij och vem kan i dag argumentera emot det?