En undersökning från 2008 visar att tolv procent av flickorna och tretton procent av pojkarna inte får delta i all undervisning för sina föräldrar. – De lärare som lyckas bäst går via föräldrarna, ger och tar och söker förändringen där, säger Cecillia Edström på Rågsvedsskolan i Stockholm.
Några av eleverna har inte gått i skola innan de kom till Sverige, andra kommer från länder där musik inte stod på schemat. Alla ser frågande ut inför idén att föräldrar kan vilja hindra sina barn att vara med på musiken i skolan. Fast Ranatoulie hörde någon gång under uppväxten i Gambia att någon – inte många, inte ofta – sa att det inte var bra med musik om man var muslim. Hassan, som kom från Somalia för ett par år sedan, förstår inte.
– Det är ju inte konstigt att sjunga och dansa.
Under tre år på Rågsvedsskolan i Stockholm har Cecilia Edström bara stött på problemet en gång, då en flicka inte fick göra ett dansframträdande för sin far.
Men i en undersökning från 2008, gjord av Stockholms universitet med 2 300 elever i årskurs 9, svarar 12 procent av flickorna och 13 procent av pojkarna att det finns ämnen eller moment i skolan de inte får delta i för sina föräldrar. För två procent av eleverna handlade det om musikundervisningen.
Det är svårt att säga hur pass representativa dessa resultat är, påpekar Sara Högdin som är universitetslektor i socialt arbete vid Högskolan i Halmstad. Hon var med och gjorde undersökningen och hade innan dess doktorerat med avhandlingen Utbildning på (o)lika villkor, om restriktioner i skolan.
– Till en början dyker barnen bara inte upp. Oftast säger man ingenting. Om skolpersonalen tar upp det med föräldrarna begär de ofta befrielse från ämnet.
Men ibland ser inte skolan vad som händer, kanske för att det gäller ungdomar som skolkar från flera ämnen, säger hon.
– Jag har mött ungdomar som sagt att de skolkar för att de ändå inte skulle få delta.
I undersökningen svarade 57 procent av pojkarna, och 70 procent av flickorna, att deras föräldrar oftast eller alltid accepterade att de inte deltog. Det finns också två domar i länsrätten, där familjer utifrån religiös övertygelse velat att deras barn skulle befrias just från musikämnet, för att slippa exponeras för kärleksbudskap i sångtexter. I det ena fallet blev barnet befriat från musikundervisningen.
I dag skulle utslaget bli ett annat. I den nya skollagen är utrymmet för undantag från obligatoriska ämnen mycket litet. Lagen innebär rimligtvis också stoppsignal för sådant som att elever bara behöver lämna intyg för att slippa delta – något som Sara Högdin tidigare stött på. Tydligare besked alltså, men det löser inte mycket, menar hon.
– Samtidigt står det att man inte får utforma undervisningen så att den kränker någon. Men vad händer om elever och familjer känner sig kränkta av ämnet i sig? Och ska man sluta spela musik med kärleksbudskap?
Hon tror och hoppas att detta kommer att prövas juridiskt. Men frågan kvarstår: Vad händer med de barn som hamnar mittemellan när familjen och majoritetssamhället kolliderar? Det är ju inte skolan utan barnet, som möjligen deltagit i något som föräldrar eller andra tycker är skamligt, som ska komma hem till föräldrarna sedan, poängterar Sara Högdin.
– Jag har precis mött ett fall där skolan och mamman till slut kom överens om att flickan skulle gå på lektionerna. Men det resulterade i våldsamma konflikter i familjen. När elever förbjuds att delta i skolaktiviteter hänger det ofta ihop med andra restriktioner, på fritiden och i relationer. Vi måste diskutera den stora frågan: Vad gör samhället och skolan för de barn och unga som växer upp i familjer där de är väldigt begränsade?
I många av fallen spelar religion en avgörande roll. Det handlar aldrig om alla från en religion, utan om vissa från så gott som alla religioner – och om ateister, påpekar Sara Högdin. Men att religion, kultur och etnicitet finns med i bilden gör att många tvekar att ta den nödvändiga diskussionen, tror hon.
– Man vill inte kränka någon, eller bli betraktad som rasist. Det är ju den krock som framgår i den nya skollagen också.
Så hur ska en musiklärare i en svensk skola hantera detta? Sara Högdin nämner Rinkebyskolan i västra Stockholm som exempel, där många elever inte fick delta i olika skolaktiviteter. Skolpersonalen träffade föräldrarna och eftersom en stor andel av eleverna på skolan var muslimer, bjöd man in en imam som kunde visa att det inte står någonting i Koranen som ifrågasätter sådan undervisning.
– I en annan skola diskuterade man och lät föräldrar vara med på lektioner, så att de fick se hur det går till. Jag ser att de lärare som lyckas bäst går via föräldrarna, de ger och tar lite och söker förändringen där. Och vad är egentligen alternativet?
Fotnot: Pojken på bilden har inget samband med texten.