Tråkigt att inte få lärarlegitimation

Ola Hedman är lärare i bas och elgitarr i musik- och kulturskolan i Kungsbacka och har 50 elever. Dessutom är han sångare i två rockband, bland annat i hårdrocksbandet Fraise som med förväntan ser fram mot att släppa sitt tredje album i vår.

– Jag tror jag blir en bättre lärare av att vara aktiv som musiker. På så sätt blir jag inte för trött, utan är nyfiken och vill utvecklas själv också. Det är skönt att få gå in i studion och bara vara musiker ibland. När jag gjort det är det lika skönt att komma tillbaka till eleverna igen, säger han.

Ola Hedman har spelat sedan han var liten. Men efter en termin hos en blockflöjtslärare slutade han i musikskolan och tog privatlektioner på gitarr istället. Han ville spela rock, inte visor på blockflöjt.

Varför blev du lärare?

– Jag tänkte bli läkare först. Men musiken är hela mitt liv, det är det jag brinner för, så jag ville hålla på med det. Och jag gillar att vara lärare, att hjälpa ungdomar att utvecklas och lära sig. För mig är det viktigt att möta eleverna där de är och att låta dem få spela det de är intresserade av. Jag vill inte släcka elden och drivkraften, som min blockflöjtsfröken höll på att göra. Samtidigt vill jag öppna dörrar för dem och visa dem klassiska rock- och poplåtar också. Vi gör terminsplaneringen tillsammans.

– Det viktigaste är att eleverna tycker det är kul och inspirerande. Min pedagogik bygger på att alla ska må bra och ha roligt. Det är viktigare än att träffa rätt ton. Det låter kanske flummigt, men så är det. Eleverna kommer ofta med låtar de vill lära sig och för det mesta spelar vi ihop med originalen på Spotify eller Youtube. Jag försöker hålla mig ajour så mycket jag kan, men jag lär mig låtar av eleverna också.

Har du tjänsteinstrument?

– Ja, det fick jag redan när jag började för sex–sju år sedan, en bas och en gitarr. Förra året fick jag en ny, jättebra Fenderbas. Datorn är också ett ”tjänstevapen”. Den är ett måste när jag lyssnar, plankar låtar och tar ut texter. Jag har två rockband i kulturskolan också och de kräver en hel del jobb; jag måste kolla varje instrument, och anpassa till en tonart som kan passa sångaren.

Räcker arbetstiden till?

– Det går åt en del fritid också. Jag ligger oftast några timmar plus, men jag får kompensation för det. Tidigare bjöd jag på många timmar, då kunde jag sitta hela helgerna och planera lektioner och ta ut låtar. Men det gör jag inte längre. Visserligen älskar jag mitt jobb, men lönen är inte så bra att det är värt att offra sin familj. Så jag försöker balansera bättre mellan jobb och fritid nu.

Ola Hedman jobbar 80 procent; fredagar är han ledig för att kunna ägna sig åt sin egen musik. Eller också är han hemma, lagar mat och går ut med hunden. Resten av veckan är ganska intensiv, berättar han. Särskilt tisdagar, när han har 14 lektioner i sträck i en skola utanför Kungsbacka.

– Det känns nästan som en läkarmottagning, eleverna knackar på och spelar med mig 20 minuter innan det är nästas tur. Men under den tiden har var och en min fulla uppmärksamhet. Jag är ganska lyhörd, och tycker jag lyckas ”sy ihop” ett individuellt litet paket för varje elev. Sedan är jag noga med att skriva upp vad som händer på lektionen i ett block, så jag kan bläddra tillbaka och titta innan nästa lektion.

Efteråt är det raka spåret till kulturhuset Fyren, där kulturskolan har sina lokaler, där han har några elever till innan han har ett rockband på kvällen fram till tjugo över sju.

– Det är min senaste kväll nu. För några år sedan var jag för snäll och ville vara alla till lags. Om föräldrarna sa ”min son har träning mellan sju och åtta” så fick han komma efter det. Ibland jobbade jag till nio halv tio på kvällen. Men jag måste sätta stopp för det, det påverkade mitt sociala liv och bandet för mycket. Det kändes inte heller bra att gå ner och öppna för elever, när allting annat var stängt och nersläckt.

Hur känns det att du inte får lärarlegitimation?

– Jag tycker det är tråkigt. Vi har pratat ganska mycket om det här i kulturskolan. Det hade varit skönt att få en, man vet ju inte vad som händer i framtiden. Kommer vi att räknas som obehöriga om vi inte har legitimation, fast vi är behöriga lärare? Samtidigt har jag blivit van vid att vi som jobbar med kultur hamnar utanför systemet och ses lite över axeln, även av andra lärare. Och föräldrar har frågat mig ”Vad jobbar du med annars då?”.

– Det är som att den allmänna uppfattningen är: ”Det är kul med musik, det kan inte vara ett riktigt jobb”.