I konkurrensen om forskningspengar, internationella kontakter och nya studenter blir det allt viktigare för lärosäten att kunna framhäva sin excellens framför andra. Det finns en rad olika internationella rankinglistor. Frågan är vad de säger om kvaliteten på svensk forskning?
Image may be NSFW.
Clik here to view.
– Vissa rankingmått är systematiskt opålitiliga. Det gäller framförallt de som bygger på ryktbarhet, alltså rent tyckande om ett lärosätes rykte, säger Sverker Lindblad.
Han är professor i pedagogik och har nyligen utrett internationell ranking i en rapport för Göteborgs universitet. Sverker Lindblad utreder också rankingfrågan för SUHF, Sverges universitets- och högskoleförbund.
Ranking som bygger på bibliometri tycker han är ganska pålitlig, i alla fall för vissa ämnen. Den granskar hur mycket forskning ett lärosäte publicerat i internationella artiklar, särskilt de som ingår i ISI-Thomson och Scopus arsenal. Den premierar därmed naturvetenskapliga ämnen som matematik, teknik och medicin. Det är ämnen där de svenska forskarna har en starkare tradition av att försöka bli publicerade i engelskspråkiga artiklar för att presentera resultaten.
Humaniora, delar av samhällsvetenskap och utbildningsvetenskaplig forskning är svårare att ranka anser Sverker Lindblad. Det är svårare att samla internationell publicering och citeringsmått på dem eftersom de inte lika enkelt kan klassificeras. Utbildningsvetenskap saknar en egen klassificering i många bibliometriska databaser. Men det betyder inte att forskningen är sämre betonar Sverker Lindblad.
– Utbildningsvetenskap är ett spritt fält som vänder sig till många fora: lärarutbildare, skolor, politiker och forskare i andra ämnen som historia, filosofi och sociologi. Som forskare är det vanligt att man försöker publicera en bok eller en artikel i en svensk eller nordisk forskningstidskrift, snarare än skriver en komprimerad artikel på engelska för en internationell tidskrift. Att skriva på svenska ger inte utdelning på de internationella rankinglistorna.
Han menar att det är svårare att få den svenska publiken intresserad av forskningsartiklar på engelska än av en ny bok på svenska. Och att det internationella formatet tvingar forskaren att förkorta och ta bort viktiga delar forskaren kanske vill ha med för att informera den som inte forskar.
Kan man inte göra både och?
– På de flesta utbildningsvetenskapliga fakulteter har stora delar av personalen väldigt lite forskning i tjänsten. Många vill använda den lilla tid man till att sprida forskningen i Sverige, till studenter kollegor och till allmänheten, säger Sverker Lindblad.
Han tycker svenska lärosäten ska besluta sig för vad man själva tycker är viktigt och sedan satsa på det, utan att ta hänsyn till rankinglistor.
– Vi har relativt likvärdiga lärosäten i Sverige och det finns bättre information än Shanghailistan för studenter och andra som vill jämföra universitet. På Times Higher Education’s lista kan ett svenskt lärosäte hoppa hundra placeringar från år till år utan att någon förstår varför, helt enkelt därför att måtten är för dåliga. Däremot kan man använda sig av de mått som man tycker är bra och intressanta att följa.
Högskoleverket har också varnat för att ge internationella rankinglistor stort inflytande över valet av studier. Men Sverker Lindblad ser internationell ranking som en realitet som är här för att stanna.
– Det är det nya livet, det nya universitetet. Intresset har gemensamma drag med förändringarna i skolan. Allt ska vara genomskinligt och utvärderas. Det medför problem om inte alla känner till hur det går till, vad det egentligen är som värderas och hur.
Fortfarande spelar internationell ranking en relativt liten roll i Sverige, enligt Sverker Lindblad. Den smäller högre i England, USA och Australien. Intresset verkar vara större utanför universitetsvärlden, bland internationella studenter, politiker och arbetsgivare. Men ranking används också i universitetsvärlden när det gäller att välja internationella partners för samarbeten.
Elisabeth Richter