Den motvillige lobbyisten

Han är en av Sveriges mäktigaste miljöprofiler. Men Svante Axelsson, generalsekreterare på Naturskyddsföreningen, skyr ordet lobbyist och pratar hellre om sig själv som en folkbildare som vill ge människor hopp.

Det är en solig söndag i slutet av 1960-talet. Svante Axelsson, 11 år, har fått stanna hemma från gudstjänsten för att städa köket. Tillsammans med storebrorsan Henrik skyndar han sig att röja undan. Sedan ger de sig snabbt ut på gårdsplanen för att busköra familjens Opel Kapitän.

Efter någon timme kommer föräldrarna tillbaka från kyrkan. Först tror Svante och Henrik att de har klarat sig från att bli avslöjade. Men snart ringer kyrkans kantor – fly förbannad. Under delar av gudstjänsten har han fått gissa sig till vad som står i orgel­noterna eftersom Opelns rutor kastat sol­katter in genom kyrkfönstren. Avslöjandet blir Svante Axelssons första insikt om att bilkörning kan skapa problem.

Drygt 40 år senare har han kvar sin kärlek till bilar. I radioprogrammet Sommar Image may be NSFW.
Clik here to view.från 2008 berättar han att bilar symboliserar trygghet och väcker doftminnen av varmkorv, senap och bensinångor. Han säger också att den storstadsbo som vill vara klimatsmart borde ställa bilen oftare och åka kollektivt eller cykla.

Men själv har Svante Axelsson kvar sin bil. Han vill inte vara för perfekt – människor blir bara rädda för miljöaktivister som är alltför rynkiga i pannan.

– Jag vill vänta in min egen lust. Jag tror inte på bara moral, det har kyrkan lärt mig, jag tror inte på syndakataloger. Viljan att göra skillnad måste komma inifrån. Jag är ganska rädd för offer, jag tror inte att man ska offra för mycket.

Varför inte det?
– Om man går för fort fram och det inte kommer inifrån blir det bara kortlivade moraliska handlingar som inte bärs av en djupare insikt. Då är vi förtryckta människor som gör schysta handlingar – och det smittar inte av sig. Dessutom ger offerbegreppet en bild av att miljöfarliga handlingar är något njutbart.

Svante Axelsson är uppväxt på en bondgård i Bohuslän i djupaste Schartaubygd. 32 kor, 50 hektar mark – ett klassiskt familjejordbruk med någon extra anställd ibland. Pappa skötte gården och mamma tog hand om de sex barnen.

När Svante inte lyckades smita undan var det kyrkobesök varje söndag. På kvällen blev det ofta diskussioner om vad prästen hade sagt från predikstolen.

– Jag har hört många konstiga predikningar. Efter en sådan kunde vi säga: ”Vad var det där för predikan? Det är ju inte klokt!” Man kan säga att jag fick en väldig sparringpartner i det.

Han använder gärna ord som offer, tillit, hopp och försoning. Han har studerat teologi, funderat på att bli präst och lockas fortfarande av kyrkorummet. Men han pratar inte så gärna om sin tro eftersom han är rädd att framstå som alltför from.

– Det är så svårt att kommunicera sånt här. Det är så lätt att man sorteras som sån eller sån, och jag vill inte bli för enkelt positionerad. För mig handlar det om ansvar och inspiration. Och jag tror på kärlekens kraft. Det låter lite naivt kanske?

Han pratar hellre om det samhällsengagemang som fanns i familjen redan från början. Hur bygget av oljeraffinaderiet i Lysekil och planerna på ett kärnkraftsverk i närliggande Brodalen eldade på intresset och fick honom att vilja vara nyttig.

– Som ung vill man ju gärna vara lite hjälte. Jag kände att miljöfrågorna var det jag ville hålla på med, det kändes viktigt
och meningsfullt.

Men vägen till Naturskyddsföreningen var långt ifrån spikrak. Han läste på komvux, började på hälso- och miljövårdslinjen i Umeå, hoppade av, vikarierade som musik­lärare, började på agronomutbildningen men tog snart ett sabbatsår – att mjölka plast­juver var inget för bondsonen från Bohuslän.

Till slut blev Svante Axelsson miljö­­­ekonom och var med om att bygga upp miljö­utbildningen på Sveriges lantbruksuniversitets ekonomiinstitution. Därifrån var inte steget långt till Naturskyddsföreningen, där han blev generalsekreterare för tio år sedan.

Ända sedan starten 1909 har Naturskyddsföreningen arbetat för att skapa kärlek till naturen, till exempel genom Natursnokarna och andra verksamheter för barn. Föreningens andra ben är att guida medlemmar och andra intresserade till att leva hållbart.

– Det finns ett växande sug efter det. Man är nästan som en livsstilscoach numera. Vi har vårt förtroendekapital och så länge vi sköter oss så litar folk på vad vi säger. Med hjälp av våra experter ger vi råd om exempelvis textilier, tv-apparater och vilken fisk man kan äta.

Det tredje benet är politisk påverkan. Målet är att förändra spelreglerna så att det blir lätt och billigt att göra rätt, i stället för svårt och dyrt. Inför riksdagsvalet i höstas gick Naturskyddsföreningen till hårt angrepp mot alliansregeringens miljöpolitik och underkände den på punkt efter punkt.

– Vi tycker att alliansregeringen är för svag i klimatfrågan och att den har backat på naturvårdsfrågor. Vargjakten är bara
ett exempel.

Men Svante Axelsson kastar kängor även åt vänster. Inget av riksdagspartierna får helt godkänt på miljöområdet – inte ens Miljöpartiet. Den stora nöten är fördelningsfrågan, menar han. När bensinpriset behöver höjas måste det finnas en plan för hur familjen i Åmål ska klara av kostnaden för sina två bilar. Det måste finnas ett mandat från folket att ställa om hela samhället med bostäder, trafik, jordbruk, skog och järnväg.

– Vårt uppdrag är egentligen att ge människor hopp. Vi vill visa att det finns en väg fram, att det går att göra skillnad, både privat, i företag och tillsammans i en förening.

På den vägen kastar sig Naturskydds­föreningen och Svante Axelsson mellan högt och lågt. Ena dagen ger han tips om miljö­vänliga julklappar, andra dagen traskar han i regeringskansliets korridorer. Ena dagen berättar han om hur man smartast åter­vinner värmeljus, andra dagen reser han till FN:s klimatmöte.

Det finns all anledning att vara oroad över dagsläget. Förra året var, vid sidan av 2005, det varmaste året som har uppmätts. Isarna på Grönland smälter snabbare än någonsin. Klimatförhandlingarna har gått i stå. Fortsätter det så här kanske vi inte klarar 2-­gradersmålet – att jordens temperatur stiger med max två grader jämfört med förindustriell tid. Och klarar vi inte 2-gradersmålet kan en rad tröskeleffekter slå till: permafrosten tinar, glaciärerna smälter och havet börjar läcka koldioxid.

Men Svante Axelsson deppar inte ihop. För det finns också gott om ljuspunkter. Flera av de frågor som Naturskyddsföreningen driver har delvis genomförts, till exempel trängselskatten i Stockholm och skatteväxlingen. Kyotoavtalet gav oss rätt att öka koldioxidutsläppen med 4 procent men Sverige har lyckats minska utsläppen med 17 procent. Fler och fler börjar också inse att omställningen till ett hållbart samhälle kan vara lönsam.

– Oljepriserna är på väg upp. Även utan klimatförhandlingarna kommer oljeberoendet att kosta jättemycket pengar. Det är bland annat därför som Obama pratar om det och inte om klimatet. Han säger att USA måste satsa på solceller och vind för att bli en konkurrenskraftig ekonomi. Samma sak börjar EU göra. Det är en rent egoistisk drivkraft och det kan man ju tycka är lite sorgligt, men den krassa verkligheten är att det är det som biter på näringslivet.

På individnivå behövs det fler hjältar, menar Svante Axelsson. Människor som går före och visar att omställningen är möjlig och inte smärtsam. Som köper kravmärkt mat och byter till miljöbil, trots att det ibland är dyrare.

– Det går inte att förändra världen bara genom att säga att människor måste ändra sig. Man förändrar sig för att man har något bättre att gå till. Det var det som Nelson Mandela och Desmond Tutu var så bra på att kommunicera. Förändringen i Sydafrika leddes ju av ett hopp och en försoning. Den retoriken och tankesättet kan mycket väl appliceras på klimatfrågan.