En kunskapsskola kräver minskat elevinflytande och mindre betygsinflation, skriver Richard Holmgren.
Det har känts lättare att jobba som lärare de senaste åren. I alla fall om man som jag tyckt att den progressiva pedagogiken haft goda intentioner men inte varit särskilt verklighetsförankrad.
Nu försvinner den progressiva skolans hegemoni på område efter område och 2011 går till historien som det stora reformåret inom skolan.
På två områden tycker jag dock inte att man gjort tillräckligt. Det ena är betygen, det andra är elevinflytandet.
Om vi börjar med betygen står det klart att Sverige drabbats av hyperinflation.
Trots att kunskaperna enligt internationella undersökningar sjunker hos svenska elever, blir betygen paradoxalt nog högre och högre.
Den största boven i detta drama tror jag är skolkonkurrensen. Denna är en följd av friskolereformen på 90-talet och är i sig något sunt, men eftersom det inte finns någon kontrollmekanism inbyggd i systemet har den lett till betygskonkurrens. Denna kontrollmekanism skulle kunna vara de nationella proven och jag föreslår därför att de återfår sin funktion som betygsnormerande.
Ett utslag av den progressiva pedagogiken har varit att avskaffa eller åtminstone förringa betydelsen av kunskapsmätningar.
Det är dags att göra sig av med detta synsätt och inse att de nationella proven är den bästa måttstock vi har och att de är både breda, relevanta och varierande, tvärtemot deras rykte. Om detta ska fungera måste proven bedömas rättvist och därför bör Skolverket överta rättningen.
Det andra området som skulle behöva åtgärdas är elevinflytandet.
Självklart har man haft goda intentioner när man velat ge eleverna större inflytande över sin utbildning, men det har slagit helt fel. Min erfarenhet av elevinflytande från främst gymnasiet är negativ; oftast innebar det att mindre studiemotiverade elever använde sitt inflytande till att sänka kraven.
Om man menar allvar från politiskt håll med att höja lärarnas status, borde man ha så mycket tilltro till lärarnas yrkeskunnande att de återges makten över sin egen undervisning.
Det är lärarna som kan ämnet, som vet vad som ska läras in och hur man bäst ska examinera detta.
Skulle läkarna acceptera att patienten tog över behandlingen?
Vi är på väg mot en kunskapsskola, men det finns fortfarande saker som behöver åtgärdas.