Fler prov ska släcka inflationsbrasan

Fler prov är regeringens recept för att få rättvisa betyg som inte sjunker i värde. Men är det rätt väg att gå?

En ny provbomb har slagit ned — ett examensprov att läggas till den allt mera omfattande prov- och betygs­arsenalen i skolan: den gamla student­examens skrivningsdel ska åter­införas.
Enligt utbildningsminister Jan Björklund ska det examensprovet genomföras i flera ämnen, provresultaten ska ligga till grund för slutbetygen, proven ska rättas externt och motverka betygsinflation.

Debatten om bedömningen av de nationella proven kom i gång på nytt förra våren när Skolinspektionens senaste omrättning av ett urval prov visade att de anlitade omrättar­na ofta satte lägre betyg än vad lärarna gjort. Störst var skillnaderna när det gällde uppsatsen i svenska. Ett lärarsatt MVG kunde förvandlas till ett IG av omrättarna.
Landets lärare kom i mediedebatten att framstå som glädjerättare och ytterst subjektiva bedömare.
Men redan i höstas gick ett par mindre smällare av. Skolinspektionen och Skolverket fick nya uppdrag om hur de nationella proven ska bli bättre på att garan­tera likvärdigheten.
Skol­inspektionens omrättning av ett urval natio­nella prov har permanentats. Anmärkningar, vite och indragna tillstånd hotar ytterst skolor där lärarnas rättning avviker för mycket från Skolinspektionens rättning eller som på ett systematiskt sätt låter betygen avvika för mycket från provresultaten.
Skolverket fick i sin tur i uppdrag att se till att förutsättningarna vid provtillfällena blir mer likvärdiga och att proven får en jämn svårighetsgrad över åren, så att de bättre kan användas för att följa elevernas kunskaps­utveckling.

Kriget mot betygsinflationen trappas nu upp ännu mer. Skolinspektionen ska specialgranska 20 skolor där det finns ovanligt stora systematiska avvikelser mellan prov­betyg och slutbetyg.
Frågan är om denna omfattande prov- och kontrollarsenal kommer att stävja betygsinflationen och göra betygsättningen mera likvärdig. Men innan den frågan kan besvaras måste en annan redas ut: stämmer det att betygen blivit allt mindre värda?
— För att ta reda på om vi har betygsinflation måste vi kunna mäta kunskapsutvecklingen. Problemet är att det inte finns några studier som på ett tillräckligt vetenskapligt och fullständigt sätt mäter elevers kunskaper utifrån ämnes- och kursplaner, vilket man måste göra för att veta om betygen är för höga, säger Christian Lundahl, docent i pedagogik vid Stockholms universitet, som skrivit en bok om de nationella provens utveckling från 1920-talet till i dag.
Ett prov som mäter kunskaperna skulle ta runt 30 timmar för eleverna att göra, och skulle inte gå att genomföra i praktiken, enligt honom.
— I stället drar man i debatten slutsatser utifrån olika mätningar som alla har sina brister.

Men det finns ytterligare problem som har med bedömningen av elevernas kunskaps­utveckling att göra.
— Bara det faktum att vi byter kursplaner då och då gör det svårt att jämföra kunskapsutvecklingen över åren. Det gör det nästan omöjligt att få fram riktigt långa tidsserier när det gäller nivåerna på kunskap, säger Christian Lundahl.
Svaret är alltså att ingen vet riktigt säkert om det finns en betygsinflation. Men vad bygger då debatten om betygsinflation på? En del fakta finns trots allt.
• Fram till början av 2000-talet ökade betygen kraftigt för att sedan stabiliseras. En orsak var troligtvis att det saknades betygskriterier för MVG från början, vilket gjorde att man var restriktiv med att ge MVG för att sedan bli mer generös när kriterier kom.
• De svenska resultaten i de internationella mätningarna Timss och Pisa har sjunkit ­sedan början av 2000-talet. Men betygen är i stort sett konstanta. För genomsnittseleven  i grundskolan har betygen i två av 16 ämnen höjts ett betygssteg var de senaste 13 åren. I gymnasieskolan har det genomsnittliga meritvärdet legat på samma nivå i nio år. Det har skett en inflation på samma sätt som när pengarna blir mindre värda.

Men enligt Kristian Ramstedt, fil doktor i pedagogiska mätningar, tidigare chef för Skolverkets enhet för kunskapsbedömningar och nu fri debattör, kan nya och förändrade läroplaner bidra till att förklara både sjunkande och stigande resultat på dessa mätningar.
— Svenska elever hade till exempel bra resultat i Timss 1995. Det kan bero på att det som mättes i denna Timss-omgång stämde med innehållet i Lgr 80, som var den läroplan som gällde för eleverna som testades.
I Timss 2003 hade resultaten sjunkit drastiskt och även i 2007 års omgång sjönk resultaten ytterligare.
— Då gällde ny läroplan och nya kursplaner som bara hade målformuleringar för årskurs 9 men inga tydliga angivelser av vilket innehåll som skulle tas upp i undervisningen. Det skulle lärare och elever tillsammans besluta lokalt. Detta skapade en osäker­het som kan ha påverkat undervisningen negativt.
• Det finns skillnader mellan olika grupper av ämnen när det gäller betygsutvecklingen. I de ämnen där det finns nationella prov är betygsnivåerna lägre än i praktiskt-estetiska ämnen där de har ökat markant. NO-ämnena och SO-ämnena ligger mittemellan.
• Det finns skillnader mellan resultaten på nationella proven och betyg i många skolor. Dock är nationella proven bara stödjande för lärarens bedömning. Det finns inga regler som säger hur mycket provresultaten ska betyda för betygen.
— Fifflade man med provresultaten borde skillnaderna mellan resultat och betyg vara små, inte stora. Stora skillnader är snarast ett tecken på att man inte fifflar, säger Kristian Ramstedt.
• Det finns också data som kan tyda på att skolor som ligger i kommuner där det råder konkurrens mellan skolor är frikostigare med betygen.

För att sammanfatta så menar forskarna att varningssignalerna om sjunkande kunskapsnivåer måste tas på allvar. Det finns helt klart indikationer på betygsinflation. Men att det gäller att inte överdriva problemen utan i stället analysera, värdera och åtgärda dem på rätt sätt.
Kristian Ramstedt tycker till exempel att det är överdrivet att tala om en skenande betygs­inflation.
— Det är inte första gången det uppstår en sån här panikstämning. 1985 hamnade Sverige på samma nivå i matematik som Swaziland i en internationell mätning.
Det berodde på att svenska skolor fortfarande undervisade i mängdlära som inte längre var på ­modet och som inte fanns med i undersökningen.
— Mängdläran åkte ut, grundläggande räkning ­lyftes in, lärarna fortbilda­des och 1995 fick svenska elever mycket goda resultat på Timss.

Även Christian Lundahl tycker att det finns drag av moralpanik i dagens debatt.
— Det handlar om att man är rädd för att den nya generationen inte ska lära sig samma saker som den föregående. Men man kan inte styra ungdomsgenerationen så mycket. Den söker sin egen väg.
Inte heller utbildningsminister Jan Björklund säger att det går att hitta belägg för att det har funnits en generell betygsinflation de senaste fem till tio åren i Sverige.
— Nej, det är bristen på likvärdighet i betygsättningen som är det stora problemet. Det är för stora skillnader mellan olika lärares och olika skolors betygsättning. För att bibehålla legitimiteten i systemet måste likvärdigheten öka.
Forskarna håller med om att det är den bristande likvärdigheten som är det stora problemet. Men Christian Lundahl vill tillägga att det är den bristande likvärdigheten i själva undervisningen som är det grundläggande problemet.
— Det finns forskning från USA som visar att lärarskickligheten har väldigt stor betydelse för elevernas prestationer. För elever som startade på samma kunskapsnivå skiljde det efter tre år mer än 50 procent i prestationsnivå mellan de som hade haft skickliga lärare och de som haft oskickliga.
Nu satsar regeringen framför allt på ett nytt examensprov, omrättning av ett urval nationella prov och förstärkt tillsyn av betygsättningen. Men är det den rätta vägen?  

Jan-Eric Gustafsson, professor i pedagogik vid Göteborgs universitet, säger att det nya examensprovet inte kommer att lösa de problem man har med att följa kunskapsutvecklingen över tid. Och därmed ge underlag för att bedöma om det finns betygsinflation.
— England har ett sådant system med externrättade examensprov. Och man har väldiga problem med att hålla en jämn svårig­hetsgrad i proven vilket gör det svårt att bedöma kunskapsutvecklingen.
Han påpekar också den stora risken med att låta resultaten på ett prov ligga till grund för slutbetygen.
— Man ska aldrig, aldrig, aldrig fästa för stort avseende vid resultat från ett enda enskilt prov. Det strider mot alla sunda mätprinciper.
Detta beror på flera faktorer. Ett prov innehåller alltid ett urval uppgifter. Det kan vara ett urval som inte ger rättvisa åt den enskilde elevens kunskaper. Elever kan också ha en dålig dag i något avseende som gör att provresultatet blir sämre.
Christian Lundahl: Man brukar säga att det behövs fem—sex bedömningar som görs på olika sätt för att komma åt elevens »true score«, det vill säga verkliga kunskapsnivå.
Ett prov som får stor betydelse för slut­betyget och därmed för elevens framtid är ett så kallat high-stake-prov. Och då får elever med testängslan stora problem.
— High-stake-prov fungerar också segregerande. De skrämmer bort elever som inte vågar gå en utbildning som slutar med examensprov, fortsätter Christian Lundahl.

Utbildningsminister Jan Björklund har tidigare sagt att examensprovet ska ligga till grund för slutbetyget. Vad betyder det?
— Vi har ännu inte diskuterat detta färdigt. Men examensprovet kommer att bli det viktigaste provet. Det blir en kvalitetssäkring av slutbetyget. Jag delar dock uppfattningen att det inte ensamt ska avgöra slutbetyget, säger  utbildningsminister Jan Björklund.
 Han säger att de samlade resultaten som man får ut av de cirka 100 prov som en elev gör under sin gymnasietid är viktigare än vad man någonsin kan få ut av ett enda prov.
— Men likvärdigheten i och kvalitetssäkringen av slutbetyget på gymnasiet har en särställning  eftersom det påverkar elevernas framtid.
Hur proven ska utformas, exakt hur avgöran­de de ska vara för slutbetyget, i vilka ämnen de ska ges utöver svenska och om de ska täcka in kunskaper från hela gymnasie­tiden, är några av de frågor som utreds.
Ett annat vapen i kampen mot den bristande likvärdigheten i betygsättningen är Skolinspektionens omrättning av ett urval nationella prov, som nu permanentas. Men det är slöseri med resurser, anser forskarna.
Jan-Eric Gustafsson har tillsammans med Gudrun Erickson, docent i pedagogik vid Göte­borgs universitet, skrivit en kritisk artikel om omrättningen.
De vänder sig både mot hur den är upplagd och mot vilken tolkning som görs av resultaten i medierna. Omrättningen är inte gjord på ett sätt så att det går att dra vetenskapligt underbyggda slutsatser.
— Man kan inte säga att omrättarnas bedömningar är mera rätt än lärarnas. Och det gör inte heller Skolinspektionen i sin rapport. Men i mediedebatten blir det en fastslagen sanning att lärarna glädjerättar, säger Jan-Eric Gustafsson.
De menar att det finns flera tänkbara ­orsaker till att lärarna och omrättarna gör skilda bedömningar. En handlar om att urvalet omrättare kan vara skevt och påverka resultaten. Som omrättningen är upplagd går detta inte att avgöra. En annan om vilka skalor man använt. Skolinspektionen har använt en skala i fyra betygssteg som automatiskt ger lägre värden när det gäller graden av samstämmighet i bedömningen än den skala i tio steg som lärarna använder.
Skolinspektionen har som lösning på den bristande samstämmigheten i framför allt uppsatsdelarna före­slagit att de nationella proven ska begränsas till mer lätträttade uppgifter.
— Det vore oerhört olyckligt om det svårbedömda lyfts ut ur de nationella proven. Att bedöma svåra saker är något som ingår i ett professionsyrke som läraryrket, säger Jan-Eric Gustafsson.

En mängd forskning visar också att nationella prov med mest lätträttade faktauppgifter styr upp undervisningen negativt. Den blir inriktad på att eleverna ska klara proven, i stället för att utveckla mera komplexa kompetenser hos eleverna.
Jan Björklund svarar att han har sagt nej till Skolinspektionens förslag att slopa de mer svårbedömda delarna.
— Men jag tror att man i anvisningarna till proven kan vikta olika inslag i bedömningen av de friare delproven på ett tydligare sätt och på det sättet få bättre likvärdighet.
Det finns alltså en mängd nackdelar med åtgärder som bygger på kontroll uppifrån. De bidrar också till att skapa misstro mot lärarna. Finns det då några andra sätt att bekämpa bristen på likvärdighet på?  
Forskarna vill betona åtgärder som bygger på tillit till lärarnas och rektorernas professionella yrkeskunnande och som stärker detta.
Kristian Ramstedt säger att rektor måste få en tydligare roll när det gäller att följa upp alltför stora avvikelser mellan prov­resultat och slutbetyg.
— Och det är bra att Skolinspektionen håller kollen.
Han tycker också att de nationella proven framför allt ska användas för att ge lärarna stöd i sin bedömning, genom olika former av kommentarer till autentiska elevarbeten. Deras roll som kontrollinstanser bör begränsas.
Christian Lundahl säger att det är bättre att utveckla lärares bedömarkompetens och införa olika former av samrättning än att satsa på kontroller i efterhand.
— I Quebec i Kanada finns till exempel en känd panel av fem—sex rutinerade lärare till vilka lärare skickar mellan sju och nio av sina elevers betygsunderlag och också det förslag man har på betyg. Panelen går igenom underlaget som inte bara består av prov och diskuterar lärarens förslag till betyg.
Ett problem som återstår är hur lärare ska kunna bedöma var den egna klassen ligger i förhållande till andra klasser i landet, vilket är viktigt för en likvärdig bedömning. Och ­något som var möjligt i det gamla relativa betygssystemet. Jan-Eric Gustafsson tror att det kan gå att hitta sätt att göra detta på även i dag. Men det måste utredas mycket noga.
Han tycker också att de nationella provens roll måste bli tydligare. Hur styrande respektive stödjande ska de vara när det gäller betygsättningen? I dag är de stödjande och varje lärare avgör själv hur mycket de ska betyda.
— Det är kanske inte så konstigt att det blir som det blir när det inte finns några entydiga regler.

Strategi står mot strategi. Ska betoningen ligga på olika former av kontroll uppifrån? Eller på åtgärder som bygger på tillit till lärarnas professionella yrkeskunnande? Den senare har mindre nackdelar för skola och undervisning, men ger i praktiken staten mindre inflytande. Eller finns det en medelväg? Det är en svår balansgång som utbildningsminister Björklund måste gå.