På scenen skapas en annan förståelse för ålderdomligt språk än vid läsning. Det säger dramaläraren Martin Lange.
»Livet är icke så som du sett det i dina ungdomsdrömmar; det är en öken, det är sant, men en öken som har sina blommor, det är ett stormigt hav, men som har sina hamnar invid grönskande öar.«
Monologen ur »Lycko-Pers resa« genomförs klassiskt galant av eleven Artin Shams. Strax innan har en hop skvallerreportrar intervjuat Siri von Essen (»Hur var det att vara gift med Strindberg?« »Ett rent helvete!«). I en annan scen sitter »Augusts alla kvinnor« på ett 2000-talscafé och väntar när ett sms plingar till.
— Det var August, han kommer inte.
— Alltså, han är en sån player!
På Danderyds gymnasium blandas gammalt och modernt i ett veritabelt Strindbergpotpurri, regisserat av dramaläraren och skådespelaren Martin Lange. Resultatet ska bli en uppsättning i aulan på författarens dödsdag, den 14 maj.
— Det blir mycket autentiska repliker ut Strindbergs verk. Eleverna upplever det som ålderdomligt, men jag ser en poäng med att inte modernisera språket. De flesta har aldrig hört ord som »eljest« förut, men när man spelar skapas en helt annan förståelse än att bara läsa texten, säger Martin Lange.
Han tycker att det är intressant att teatern och i förlängningen hela läroplanens formulering om »kulturarv« på detta sätt står emot det pedagogiska uppdraget.
— Det är ju ett brott mot dramapedagogikens grundregel att eleverna ska formulera repliker som de själva inte har någon relation till. Samtidigt är ämnena som Strindberg behandlar i allra högsta grad relevanta för eleverna: kärlek, parförhållanden och livets stora frågor.
Även på andra sätt står teaterns struktur och skolans mål emot varandra.
— Enligt kursplanen ska alla elever ha ungefär lika mycket uppgifter och testas på samma saker, samtidigt som det inom teatern traditionellt är så att ett fåtal skådespelare har huvudroller.
Martin Lange har löst det genom att olika elever kan spela samma roll i skilda scener.
— Det är klart att förståelsen och logiken lider av det, men det är ju inte huvudsaken i detta sammanhang.
Vad som är huvudsaken demonstreras i stället tydligt av eleverna själva ute på scengolvet. Det är en otroligt välfungerande grupp, eleverna är trygga med varandra, läser sina repliker med inlevelse och vågar visa framfötterna utan att någon hånler eller viskar.
— Även om kursen är för kort för att tillföra de tekniska färdigheterna så övas eleverna i att tänka i ett estetiskt perspektiv.
Ny scen, denna gång ur »Fröken Julie«. Pojkarna och flickorna sitter mitt emot varandra och körar Jeans respektive Julies repliker, som böljar och rullar mot varandra.
Fröken: »Säg att du älskar mig! Kom och omfamna mig!«
Jean: »Jag vill — men jag törs inte! Inte här i huset mer! Jag älskar er — utan tvivel — kan ni tveka på det? »
Martin Lange anser att det är en katastrof att den estetiska verksamheten försvinner som kärnämne i det nya gymnasiet.
— Att exempelvis dramatisera en text på svensklektionen är inte samma sak. Det blir ofta snarare illustration än teater, texten kommer i vägen för uttrycket.
Samtidigt menar han att ett stort ansvar för att lyfta fram vikten av estetisk verksamhet ligger hos ämnesföreträdarna, vilket man misslyckats med.
— Det används mycket förskönande retorik, som »fint«, »mysigt«, »må bra«, men vi befinner oss längst ned i kunskapshierarkin och behöver vetenskapliga bevis för att kunna svara på frågan som verkligen betyder något: Varför är det bra med konst?