Läraren har sista ordet

Visst reglerar lagar och förordningar en stor del av lärarutövningen. Både läroplanen och skollagen slår fast vad en lärare måste göra, men också vad som inte är tillåtet. Lärare som gör sig skyldiga till diskriminering, utnyttjande av någon i beroendeställning, kränkning eller förargelseväckande beteende kan dessutom åtalas enligt brottsbalken.

Men i lärares undervisning och kontakt med eleverna handlar det mest om moraliska frågor, som är betydligt mer svåravgränsade. Moral, etik, känslor och upplevelser är svåra att lagstifta kring. Lärares förmåga att bedöma, värdera och balansera sätts dagligen på prov i kontakten med eleverna.

– Jag tror inte på förbud. Det är ett svårt område och brukar inte ha någon större effekt. Jag tror på mjuka argument. Det bästa är att gå tillbaka till kollegiet och diskutera och hämta stöd för sina moraliska argument där, säger Niclas Westin, undervisningsråd på Skolverket och projektledare för reformpaketet med de nya läroplanerna.

Han hänvisar till kursplanerna i bild och slöjd, som föreskriver att undervisningen ska ta upp hur färger och former används för att symbolisera olika saker. I kursplanerna för musik sägs att undervisningen ska omfatta diskussioner och analyser av olika musikformer och texter.

– Skolan har en påverkansroll och det är skolans ansvar att föra sådana här diskussioner, säger han.

Men vad ska slöjdläraren säga till eleven som vill brodera ett hakkors, och som hävdar att det för henne inte alls rör sig om en nazistsymbol utan om en tusenårig ikon för lycka? Hur ska läraren bemöta eleven som vill rappa sexistiska texter och bildeleven som helst bara vill rita nakna kroppar?

För nazistsymboler finns det regelverk och juridiska prejudikat för lärare att hänvisa till, menar Niclas Westin. När det gäller sexistiska eller rasistiska låttexter kan diskrimineringslagens skrivningar om trakasserier och sexuella trakasserier vara något att luta sig mot.

Vad som är tillåtet eller inte i bildämnet är däremot en kinkigare fråga. Inte nog med att många erkända konstnärer, som tillhör vårt kulturarv, har ägnat sig åt nakenstudier och erotiska motiv. På museerna finns dessutom både bilder och andra konstverk som har diskriminerande, våldsamma, politiskt och religiöst kränkande motiv.

– Det är verkligen ett känsligt område. Här ska avgöras vad som är konst och inte. Det är i sanning inte enkelt. Som lärare måste man diskutera med eleverna hur deras alster kan uppfattas av andra. Skolan är till för alla. Då måste vi också ta hänsyn till alla. Vi är där gemensamt och andra ska inte behöva ta anstöt av vad en enskild elev gör, säger Niclas Westin.

– Säkert kommer någon då att säga: ”Jaså, ni begränsar yttrandefriheten i den här skolan”. Då får man som lärare säga att: ”Här drar vi en gräns. Det här får du göra någon annanstans, inte i skolan”. Det måste ändå vara läraren som har sista ordet.

Niclas Westin menar också att problematiken i mångt och mycket handlar om hur läraren styr undervisningen.

– När sådana här diskussioner uppstår måste man fråga sig vad eleverna har fått för arbetsuppgifter. Har lärarens styrning kanske varit för dålig?

Många anser att en av konstens uppgifter är att vara provocerande och omskakande. ”Jag som konstnär kan ibland vara beredd att röra mig i de moraliska och etiska gränstrakterna, för att det ibland är det enda sättet att rikta uppmärksamhet mot saker som är problematiska i samhället”, skrev till exempel konstnären Anna Odell i ett inlägg på Newsmill för ett par år sedan. Om enbart den tillåtna konsten, den som stryker sina betraktare medhårs, får finnas till i skolans värld stryps alltså – enligt det synsättet – elevernas möjlighet att väcka debatt och ruska liv i sin omgivning.

Kristina Rilbe är bildlärare i grundskolan och på gymnasiet:

– Elever har ibland konstiga föreställningar om vad som är tillåtet eller ej. De frågar: ”Får jag teckna en naken kvinna?” ”Ja, det är ett av konsthistoriens stora motiv”, svarar jag. Som om jag skulle bestämma över elevernas motiv. Det är deras verk, som de ska stå för. Ibland får jag ta en diskussion om elevernas seriositet, säger hon.

– Det de gör behöver fylla syftet med uppgiften. ”Får jag använda kopieringsapparat, får jag kalka av?”, frågar de. ”Ja, varför inte? Musiker samplar, konstnärer lånar bilder”, svarar jag. Eleverna öppnar upp för lärande samtal om konstnärlig frihet, provokativ konst, copyright och verkshöjd. Det gäller att lyssna och fånga upp till diskussion. Spontant tänker jag att vi har yttrandefrihet i det här landet och den skall hållas. Även i skolan. Vi har tryckfrihet också och den gäller också i skolan.

Kajsa Borg är universitetslektor vid slöjdlärarutbildningen i Umeå och Linköping. Hennes tankar kretsar kring annat än yttrandefriheten.

– Jag tror att många lärare gör sitt allra bästa för att acceptera sina elevers förslag och idéer, så till den milda grad att de själva förhandlar bort kvalitetskrav och avstår från att diskutera färg, form och design, eftersom ”tycke och smak kan man ju inte diskutera”. De är alltså så oroliga för att påtvinga eleverna sin egen smak, att de avstår från den vägledning och undervisning som eleverna skulle behöva, säger hon.

En rundringning visar att många lärare tycks ha ett pragmatiskt och avslappnat sätt att se på de dilemman som kan uppstå i undervisningssituationen, trots alla tveksamheter och minerade fält. De säger sig också ha en välvillig inställning till vad eleverna vill göra på lektionerna. Varken slöjd-, musik- eller bildelever verkar heller ha som främsta mål att testa gränser och provocera genom sina val. Tvärtom tycks de flesta nöja sig med att sticka mössor, sjunga hitlistelåtar och måla stilleben.

Annika Ericsson är musiklärare i årskurserna F– 6. Hon tycker visserligen att det ägnas för lite tid åt textanalys i undervisningen, men några svårigheter att sätta gränser upplever hon inte. Texter med våld, sex och nedvärderande innehåll säger hon alltid nej till. En och annan svordom slinker däremot igenom, berättar hon.

– Ibland kommer elever fram och ber om att få sjunga en låt för att ”den är så jättebra”. När jag frågar om de vet vad texten handlar om så har de ingen aning. Andra vet precis, det märks. De har valt den för att provocera. Jag brukar säga att den texten kan vi inte sjunga här i skolan. Vi framför ofta låtarna vi jobbar med på till exempel avslutningar. ”Det förstår du väl själv att du inte kan stå och sjunga den här texten framför din mamma eller mormor”, säger jag och då brukar de förstå, förklarar Annika Ericsson.

Att så få lärare uppger sig ha problem med provocerande eller opassande val av motiv i de olika ämnena kan alltså tänkas bero på såväl vidsynthet som försiktighet. Men tiden kan också vara en avgörande faktor. Lärare i estetiska ämnen möter sina elever ett litet antal timmar och eleverna är så många. De hinner helt enkelt inte skaffa sig någon nära relation till eleverna, menar hon.

– Jag hinner inte bemöta eleverna individuellt någon längre stund, med fyrtio minuter i veckan och 24 elever i klassen. Jag ser dem mest bara i grupp. Det är ett särskilt dilemma att undervisa skolans alla elever. Jag kan inte skapa en särskilt djup relation till alla. Det går inte, även om jag försöker under rastvakten, på min planeringstid och efter skolan – särskilt med dem som söker upp mig.