Det mest förbjudna

Det är ingen som helst tvekan. Att erkänna för sina kollegor att man tappat kontrollen är det allra värsta, det mest olämpliga och rent av otillåtna man som lärare kan göra. Så gott som samtliga bildlärare, slöjdlärare och musiklärare vi talat med vittnar om samma hårda hållning lärarkollegor emellan. De ger samma bild av oförstående, avståndstagande och ibland insinuanta kollegor.

Den bilden bekräftas också av flera studier som gjorts kring lärarrollen. Studierna har inte särskilt ägnats åt lärare i estetiska ämnen, men inget tyder på att kraven på dessa skulle vara lägre. Snarare högre.

Lärare som haft problem med elever i klassummet (och vem har inte det?) vittnar om att de känslor av otillräcklighet som det fört med sig, ändå är ingenting mot den totala känslan av nederlag det innebär att erkänna sina svårigheter för kollegorna.

Den lärare som kommer in i lärarrummet och utbrister ”Jag står inte ut, eleverna i klass 7 c är hopplösa!” kan inte räkna med varken stöttande eller medlidsamma kommentarer från sina kollegor. Tvärtom möts de av giftigheter, nålstick, en förment skämtsam jargong eller totalt oförstående: ”Klass 7 c? Det förstår jag inte. De är jättemysiga hos mig” eller ”Bråkiga? Hos mig sitter de som tända ljus. Vad gör du egentligen på lektionerna?”

De råd eller snarare kommentarer som ändå kommer från kollegorna handlar mest om att sätta stenhårda gränser, om att vara hård, att visa var skåpet ska stå och att inte visa ett leende förrän i oktober.

– Är det bråkigt i klassrummet är det alltid lärarens fel, konstaterar Sofie Lind, bild- och mediepedagog med erfarenhet av att undervisa i såväl grund- och gymnasieskola som i enskilda projekt och i kulturskolan. Hon ger ett exempel från en grundskola:

– Jag hade tio minuter mellan lektionerna och på den tiden skulle jag hinna förbereda, plocka bort och fram material och dokumentera. Redan det är en omöjlighet. Om en elev då bar sig illa åt på lektionen fanns det ingen tid att gå undan efteråt, att sitta ned och reda ut situationen med eleven. Jag hann inte och kände mig otroligt usel! Det var jag som var dålig som inte hann med allting, berättar hon.

Lärare ska klara alla typer av situationer i skolan, helt själv. Om eleverna inte lär sig det de ska, om det saknas dokumentation, regler, rättesnören, miljöplaner och åtgärdsprogram. Om elever lever rövare, inte lyssnar, inte håller tyst, inte sitter still, inte tar av sig kepsen, inte gör det de ska, inte utvecklas enligt kurs- eller individuella utvecklingsplaner eller inte kommer alls. Det är alltid lärarens fel.

Men i ett bistert läge är det alltså inte rekommendabelt att söka stöd hos kollegorna, förklarar flera lärare som vi talat med. Hellre slår man knut på sig själv i sina försök att klara av det man egentligen vet är omöjligt.

– Visst har det funnits lärare som gett mig stöd också, men ändå har det alltid helt kommit an på mig som lärare, säger Sofie Lind som delar sina erfarenheter med många andra. Till exempel med sina studiekamrater på Konstfack, där hon utbildade sig till bildlärare.

– När vi hade jobbat ett tag, och började se mönster och roller inom skolvärlden, träffades vi och pratade. Halvt på skämt, halvt på allvar talade vi om vad vi tyckte krävdes för att vara ”äkta lärarmaterial”, utifrån det vi uppfattade som skolvärldens bild av hur en bra lärare ska vara. Vi kom fram till att det krävs en ohejdad entusiasm och en otroligt positiv syn på yrket. Om man har haft problem så tänker man: ”I morgon är en ny dag fylld av möjligheter”. Själv ville jag bara gömma mig i fikarummet och aldrig mer gå ner till min stökiga klass igen. Jag kände verkligen att jag inte var något äkta lärarmaterial, berättar hon.

Sofie Lind tycker det känns som om lärarkåren lider av en slags duktighetssmitta, och att det finns en väldig dubbelhet inbyggd i rollen. Å ena sidan är man in i döden trogen och lojal med sin yrkesroll, å andra sidan är lojaliteten och öppenheten mot kollegor lika med noll.

En lärare får alltså inte erkänna sina tillkortakommanden, inte be om hjälp och inte beklaga sig. Men en lärare som är alltför entusiastisk och positiv kan också mötas med misstro och avund: ”Du tycker det är kul att vara lärare – nu ja, men vänta bara några år får du se hur kul du tycker att det är.”

Den som är populär bland eleverna kan också drabbas. Avundsjukan florerar vilt på sina håll. Att vissa lärare är mer populära än andra, förklaras av missunnsamma kollegor med att de är kravlösa, gränslösa eller med att ämnet läraren undervisar i är så simpelt. Slöjd-, musik- och bildsalar beskrivs av andra pressade lärare som ”fritidsgårdar” där elever tillåts göra vad som helst, när som helst, på vilket sätt som helst. Allt i kreativitetens namn.

– Det är ju ingen som säger att musik inte är ett viktigt ämne, men man känner ändå att de tycker det, säger musikläraren Karl Karlsson, som har valt att vara anonym och i verkligheten heter något annat.

Han tror att en del av förklaringen ligger i den ökade fokuseringen och kraven på undervisningen i ämnen som engelska och matematik. Den har ytterligare undergrävt statusen för ämnen som musik, bild och slöjd, menar han.

Slöjd-, musik,- bild- och även idrottslärare har också svårt att finna stöd hos varandra. Många är ensamma om sitt ämne och ofta anställda på deltid. De kan inte vara med på arbetslagsmöten och andra möten.

– Vi utgör en liten subgrupp, men vi har inte så stor nytta av varandra. Det är svårt att översätta våra ämnen och förhållanden till varandra, säger Karl Karlsson. Man blir lite av en outsider. Och även om jag är med på arbetslagsmöten så hinner jag aldrig tala om några problem då. Det får jag i så fall göra i korridoren.

I stället talar han med sin fru om svårigheterna i klassrummet.

– Och med min rektor. Hon är bra och faktiskt min närmaste förtrogna, berättar han.

Enligt de yrkesetiska reglerna förbinder sig lärare att påtala fel, komma med konstruktiv kritik och i yttersta fall genom aktivt handlande ingripa mot sådant som strider mot den människo- och kunskapssyn som lärares yrkesetik vilar på.

Likafullt har samtliga lärare vi talat med fullt med historier om kollegor som överträder gränser inom etikens alla områden. De berättar om kollegor som är för privata, som pratar för mycket om sex, som nedvärderar elever som inte klarar målen, som förmedlar en orealistisk bild av elevernas förmåga, som skäller ut elever som är ledsna. De talar om lärare som dricker, kommer för sent, stänger ute elever som kommer för sent, som skriker och gapar. Om lärare som gråter, lärare som sjukskriver sig, lärare som tar på sig för mycket och lärare som inte tar ansvar…

– I skolan has det ofta kritiska synpunkter på hur kollegorna är. Men det sägs inte mycket, inte till den det gäller. Det är väl en ledningsfråga, men det är inte lätt. Ibland tycker jag själv att det är bättre att inte säga något. Det är svårt att vara rak och kritisk och det är svårt att ta kritik. Det sitter i länge om någon kritiserar mig. Det gör det, säger en bildlärare, som även han har valt att vara anonym.

Högt upp på listan över vad man som lärare inte får göra tronar också ett mer generellt tabu: att kritisera fokuseringen på målstyrning i dagens skola.

– Man måste tycka att ju fler mål vi sätter upp, och ju mer konkret de är formulerade, desto bättre är det. Allt handlar bara om att så här ser målen ut, och så här gör vi för att nå dem. Och sedan ska det utvärderas och dokumenteras. Men var kommer elevens egen nyfikenhet och drivkraft in? säger en musiklärare.

– Och allt tal om delaktighet... Elever tror att det är delaktighet att få veta exakt vad målen är och att få skriva om hur de ska nå dit. Det kallar inte jag för inflytande! Det är klart man måste ha vissa mål, men man ska inte tro att det handlar om vare sig elevernas egen drivkraft eller inflytande. Vi kommer längre och längre bort från bildningen och blir mer och mer en institution som ska mätta arbetslivet med det som behövs. I det sammanhanget uppfattar jag det som att musiken håller på att försvinna. Men det får man absolut inte säga. Då är man bara flummig. Och det får man verkligen inte vara som lärare i dagens skola.