Dilsa får barn att berätta

Berättarministeriet ligger i anrika lokaler. Högst upp på Observatoriekullen, mitt i Stockholm city med en helt fri utsikt denna klara dag. Närmsta grannen är smhi. Flera gånger om dagen kommer meteorologerna hit för att läsa av svängningarna i atmosfären. Upp hit är trappstegen så nedslitna som de bara är i gamla stenhus, nötta men väldoserare.

Här jobbar Dilsa Demirbag-Sten, debattören, opinionsbildaren, författaren. En del beskriver henne som provokatör, andra tycker att hon talar klarspråk. Nu är hon verksamhetsledare för Berättarministeriet, och när vi träffas har dörrarna till den första skrivarverkstaden slagits upp, i Södertälje. Det var länge sedan hon och kollegorna var på kontoret tillsammans allihop.

Det är en samhällsanalys som ligger bakom Berättarministeriet. En ”mörk och trist” bild som Dilsa Demirbag-Sten delar med vänner som liksom hon själv varit på flykt och som har en väska packad hemma, om något skulle hända. En bild som förstärkts genom åren: ekonomisk kris, fastighetsbubbla, sverigedemokrater i riksdagen, konservativa vindar, ökad arbetslöshet bland unga och nyanlända. Mer fokus på bakgrund och det som skiljer oss åt, än på det som förenar. Färre öppna nyfikna frågor, fler förutbestämda svar.

– Likheterna med 30-talet börjar bli fler än olikheterna. Man behöver inte dra det hela vägen, men jag tror inte att det kommer att bli bra. Den analysen gjorde vi för några år sedan, säger Dilsa Demirbag-Sten och tillägger:

– Så då bestämde vi oss för att göra något kul.

Det blev skrivarverkstäder, eftersom de flesta i stiftelsen Culture without borders, som står bakom Berättarministeriet, är skribenter.

– Om de varit danspedagoger hade det säkert blivit dans i stället, menar hon.

Dilsas pappa sökte sig till Olof Palmes Sverige i mitten av 1970-talet. Familjen kom efter, då var hon sex år. De var bland de första kurderna i Uppsala och delade trapphus och lekplatser med grannar från olika samhällsklasser och med skiftande utbildningsbakgrund.

När fadern kom till Sverige passade han in i berättelsen om Sverige, han var en del i den. I familjen hölls hårt arbete högt och där fanns en förväntan om att Dilsa skulle göra något annat än föräldrarna. Utbilda sig och bli riktigt bra på det hon gjorde. Tron på att det gick att ta sig någonstans i Sverige var stark.

– Jag kommer från en familj som definieras som fattig. Vi hade ingen kunskapstradition, men utanför vårt hem fanns närvarande och engagerade vuxna, och en lärartäthet som skapade möjlighet till socioekonomisk resa. Det är mycket svårare att göra nu, säger Dilsa Demirbag-Sten.

I dag växer för första gången en generation barn upp som aldrig har sett sina föräldrar arbeta. Hos många barn i vissa områden har ”koncentratet av hopplöshet” ökat, menar hon. Med det följer bristande tillit till varandra, till samhället och demokratin. En känsla av att inte vara med i det som pågår ute i övriga samhället.

– Barnen behöver känna att de är sina liv, inte bara att de bjuds in till samhället, säger hon.

I politiken är det populärt att prata om samhällsberättelsen, vad som är berättelsen om Sverige och vilken vi vill att den ska vara. Men snarare är det så att vi förlorat tron på politiska utopier, tycker Dilsa Demirbag-Sten. Allt ljus riktas mot nästa opinionsmätning och det oroar henne.

– Vi har ett kollektivt minne av Sverige när allt gick bra, men vi har ingen kollektiv erfarenhet av att bygga upp ett land, jag tycker inte att vi är krismedvetna. Barnen är det sista vi ska skära ned på.

På väggen i rummet där vi sitter täcker skyltfönstret till en butik för utomjordingar ena väggen. Här samsas burkar med vakuum, svarta hål och saturnusjord med böcker och en inbunden samling Okej-tidningar.

På senaste mötet med ledningen för Berättarministeriet fick Dilsa Demirbag-Sten frågor om vad som gömde sig bakom budgetposten Utomjordingar. Ja, alla grejor till utomjordingarna, skrattar hon.

Lusten är central.I skrivarverkstäderna bygger Berättarministeriet upp en hel butik för utomjordingar. Därinne bakom en stängd dörr möter barnen den vresige redaktören N Schwartz (namngiven efter Dilsas egen drivna och stränga redaktör Nils Schwartz på Expressen). Tillsammans bygger de upp en historia som ska imponera på honom. Barnen ser berättelsen växa fram på en skärm. Slutet skriver var och en för sig med hjälp av de vuxna som finns på plats i skrivarverkstaden.

Bekräftelsen och lyckan när alla barn på väg hem får med sig en bok utskriven i färg – prydd med ett foto på sig själv – går inte att ta miste på, berättar Dilsa Demirbag-Sten. Det är deras bok!

– Jag hoppas att vi kan göra det skrivna ordet lika kul som basket. Idrotten är duktig på att locka, entusiasmera och stärka barn. Vi behöver mer av det. Vi behöver ge barnen ett rum, om det så är via idrotten, musiken eller berättandet, för att stärka dem, säger hon.

Skrivarverkstäderna för äldre barn vänder sig till dem skriver och läser och som vill få hjälp att utvecklas. Här samarbetar Berättarministeriet med Bonniers som kommer att ge ut en del av berättelserna.

I den kurdiska nomadstam som Dilsa Demirbag-Sten växte upp i var berättelserna muntliga – och berättarna en garanti för att historierna skulle leva vidare. Dilsas mormor berättade och lyssnade. Senare blev lärare och skolbibliotekarien viktiga lyssnande vuxna. Berättarministeriet vill vara lite som skolbiblioteket var för henne, säger hon. Såg, peppade och utmanade, utan att döma eller betygsätta.

För Dilsa Demirbag-Sten har berättelsen och skrivandet varit ett verktyg att hantera sin utsatthet. I utkast efter utkast har hon strukturerat tankarna och hittat logiken i sina argument. Hon har aldrig förstått varför det är så skamligt att betrakta skrivande som terapi.

– Om jag inte skrivit så hade jag inte suttit här. Om skrivande inte är tröst – vad är det då? Skrivandet är många saker förstås, men det är en bearbetning. För mig är det ett sätt att få ordning på livet. Mina utkast ser förfärliga ut, jag tänker färdigt när jag skriver, säger hon.

I böcker och intervjuer har hon berättat om våldet i hemmet och om att leva i två olika kulturer. Om hur hon hade friare från 12 års ålder samtidigt som hon lekte med pojkarna i parken hemma. Som 14-åring giftes hon bort, men med stöd av mormor och mostrar blev Dilsa den första att bryta upp en förlovning i stammens långa historia. Då bestämde hon sig för att flytta hemifrån. I Sverige var Dilsa Demirbag-Sten tidig med att debattera hederskultur.

– När alla andra sa att det inte finns någon hederskultur hävdade jag med en dåres envishet att det visst finns det. Det är inget jag ångrar, jag har ett drag av att inte lyssna till dem som säger att jag borde vara tyst i vissa lägen. Nu är jag 42 år och har försonats med hur jag är, säger hon.

Dilsa demirbag-sten talar lika gärna om villkoren för barn som växer upp i industriorter där arbetsplatsen som sysselsatt pappa och farfar inte längre finns, som om vad hög arbetslöshet innebär för barn i invandrartäta områden. I Södertälje minskar skatteunderlaget när de som har jobb och tjänar bra med pengar flyttar. Skyddsnätet av vuxna som mår bra och har tid att se och uppmärksamma barnen nära sig blir mindre. Berättarministeriet vill vara med och skapa både fler möten mellan barn och vuxna och en mer positiv bild av staden.

Dilsa hoppas på en ”armé” av vuxna volontärer som kan ge av sin tid för att vara i Södertälje några timmar och ha kul med barnen.

Det har varit strategiskt att definiera Berättarministeriet som ett samhällsprojekt, i stället för ett mångfalds- eller integrationsprojekt, framhåller Dilsa Demirbag-Sten. Responsen är god, många barn står i kö till skrivarverkstäderna och det är skolorna som anmält dem. Husby står på tur.

I berättarministeriets skrivarverkstäder spelar det ingen roll vad barnen berättar. Om de betraktar sig som svenskar, turkar eller utomjordingar, och om berättelserna på sikt kan bredda bilden av vad det är att bo i Sverige.

– Skrivande måste börja med att det är kul, sedan kan man höja ribban. Men berättelsen måste vara till för mig – det är jag som skapar den. Den så tydligt primitiva kopplingen till berättaren går förlorad i en skrivarkultur. I den muntliga traditionen vet man alltid att berättaren är den mest centrala, i den skriftliga pratar folk på allvar mer om formen än om berättaren.

– De förstår inte att du aldrig kommer att få de där berättelserna om du inte stärker berättarna och ger dem forum och andrum, säger Dilsa Demirbag-Sten.

Hon blir upprörd över kritiken mot den allt tätare utgivningen av berättelser i jagform. Stundtals raljerande samtal om vem som kan skriva och vilka som anses vara riktiga författare, får henne att undra om det är över- och medelklassen som känner sig hotade:

– De har alltid har haft patent på jaget. Men måste det kollektiva gå förlorat för att fler kommer till tals? Rastret av verkligheter blir tätare om det är fler röster som hörs.

Meteorologen kommer gående i trappan. Det är dags att läsa av vad som hänt sedan sist.