Alla är olika trots samma diagnos

En bidragande orsak till ökningen av neuropsykiatriska diagnoser kan vara ökad kunskap och att man har blivit bättre på att ställa diagnoser. Nästa år kommer diagnosmanualen – dsm-5. Varken den eller den nuvarande manualen säger dock något om orsakerna till svårigheterna. En diagnos bygger på att personen uppvisar ett antal symtom som listas i manualen.

– DSM har byggts på med allt fler diagnoser och olika nivåer: som lätt, medel och tung depression. Därmed utvidgar man också möjligheten att personen platsar i en viss diagnos. De flesta kan någon gång under sitt liv anses ha diagnosen lätt depression, menar Karin Johannisson, professor i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet och medlem av Statens medicin-etiska råd.

Om man jämför med somatiska sjukdomar så försöker man där genom symtomen spåra bakomliggande organiska, funktionella förändringar och ta reda på den yttersta orsaken. Vid psykiska avvikelser så saknas fortfarande övergripande för-ståelsemodeller.

Karin Johannisson betonar att neuropsykiatriska diagnoser naturligtvis är adekvata i många fall och kan vara en stor hjälp för stöd och fungera som förklaring och bekräftelse. Men det är viktigt att diskutera vad diagnoser gör med människor.

– Det finns en risk att vi krymper normaliteten, genom att hela tiden utöka antalet diagnoser och göra dem bredare.

Nedstämdhet, rastlöshet och brist på koncentration, blyghet, sorg och kriser är naturliga delar av att vara människa.

– Om man medikaliserar allt för mycket så riskerar man också att skapa sårbara individer som inte klarar att hantera den här typen av tillstånd eller perioder vi alla har.

Många beteenden påverkas eller är en följd av miljön och omgivningen, inte minst de krav skolan ställer på barnen.

– Barn är olika men ska i dag klara att anpassa sig till mycket krävande pedagogiska miljöer. Det gynnar elever som har föräldrar som kan stimulera och hjälpa dem samtidigt som det missgynnar dem med begränsad språklig förmåga och elever som saknar stöd hemifrån.

Hon ser allvarligt på att barn i underprivilegierade områden i högre grad ges diagnoser jämfört med barn i högstatusområden.

– Genom att förklara elevernas svårigheter som medicinska, som neuropsykiatriska störningar och störningar i signalsystem, så riskerar man att bortse från grundläggande sociala och psykosociala faktorer.

Karin Johannisson förstår att föräldrar kan uppleva en diagnos som en lättnad, en förklaring av svårigheter och en befrielse från ansvar.

– Ingen är ju ute efter att lägga skuld och ansvar på en förälder för att barnet är rastlöst, men man måste i första hand hitta and-ra lösningar än medicinering.

Det finns en risk att diagnosen blir den bild genom vilken man förstår sig själv och genom vilken också omgivningen förstår en. En diagnos kryper i hög grad in i en persons identitet, internaliseras av individen. Barnet kommer att definiera sig själv som avvikande. Samtidigt är dagens diagnoser ganska trubbiga.

– Varje barn har rätt att betraktas som en individ. Dagens synsätt riskerar att föra samman alla barn med en viss diagnos i en grupp, trots att de inte har något mer gemensamt än just sin diagnos.

Det finns i dag inte tillräckligt med forskning om vad diagnoser och den ökade me-dicineringen leder till på sikt.

– Det finns en hel del att fundera över. Inte för att ifrågasätta diagnoserna utan för att motverka den aningslösa entusiasm som man kan se ibland: ”Det var den bästa dagen i mitt liv när mitt barn fick sin diagnos – allt föll på plats.” Självklart kan det kännas så. Det innebär inte bara att skuldbeläggningen släpper utan också att man får tillgång till hjälp och resurser.

Karin Johannisson anser att sjukdomskategoriseringar bör följas av behandlingsprogram. Det saknas ofta i dag. Vad som diagnosen däremot startar är en slags interaktivitet mellan diagnosen och den person som har fått diagnosen.

– Ett barn med autism eller adhd kommer att behandlas på ett visst sätt, kanske erbjudas avskalade miljöer i skolan, vilket kan förstärka känslan av att vara avvikande. Det gäller generellt för psykiatriska diagnoser att en diagnos riskerar att fördjupa de symtom som svarar mot diagnosen.

Hon framhåller att det behövs en motvikt mot övertron på diagnoser. Det är inte oproblematiskt att antalet adhd-diagnoser har fyrdubblats på tre år. Att bara förklara det med att vi blivit bättre på att ställa diagnos räcker inte. Diagnoserna bygger knappast på någon stark evidens.

Vi riskerar att skuffa undan alla som inte klarar samhällets prestations- och konkurrenskrav. Barnet ska i dag klara att ta för sig, visa vem det är och vara kapabelt. Det är allvarligt om vi sjukdomsförklarar dem som inte klarar kraven.

Hon menar att ingen i dag tar socialt och politiskt ansvar för dem som inte platsar i de allt mer högpresterande arbetsorganisationerna. Diagnoser kan ses som ett bekvämt sätt att bli av med människor. För en tid sedan kom siffror som visar att antalet förtidspensionerade 20–24 åringar har ökat. Av dessa hade drygt 70 procent olika psykiska diagnoser.

– Här ser man risken med ökad diagnosticering. Även om många av dessa förtidspensionerade fått extra stöd och hjälp i skolan så hamnar de ändå utanför arbetsmarknaden.

Hon menar att vi måste ha ett samhälle som tar ansvar för hela människan – att det inte är rätt väg att använda mediciner för att lösa problem som inte självklart är medicinska.

Mellan 2006 och 2009 ökade antalet personer som minst en gång har hämtat ut ett recept för läkemedel mot adhd med 84 procent för pojkar och 125 procent för flickor i åldern 5–17 år. År 2009 förskrevs 0,5 procent av flickorna i åldern 0–19 år psykostimulantia som används mot adhd. Motsvarande andel bland pojkar var 2 procent. Siffrorna framgår av Socialstyrelsens Lägesrapport 2011, Hälso- och sjukvård. Totalt är det omkring fem procent av barnen i Sverige som anses ha adhd.