Mycket av det som händer i skolan framstår säkert som obegripligt i många barns ögon. Det är vi vuxna som sätter ramar och spelregler på det övergripande planet och ibland alldeles för konkret för en speciell individ. Och kanske, även om allt sker i bästa välvilja, utan att tillfråga eller ens informera den som berörs allra mest, barnet själv.
För något år sedan deltog jag i ett möte som gällde en elev som jag hade daglig kontakt med. Nu handlade det om hans fortsatta skolgång – hur den skulle utformas och vad skolan kunde erbjuda för lösningar. Vi var många som var med på mötet och hade synpunkter och åsikter.
Dagen efter träffade jag just den elev som det gällde som vanligt. Vi var för oss själva, han och jag. Den här gången tittade han frågande på mig och konstaterade:
–Ni hade möte om mig igår, va?
– Ja, svarade jag sanningsenligt.
– Vad pratade ni om då? frågade han.
– Har inte mamma och pappa berättat det för dig? kontrade jag, för jag tycker att föräldrarna har förtur på all viktig information som ska förmedlas till deras egna barn.
– Nej, bara lite grann, svarade han.
– Ja, vi pratade lite om hur det ska bli i fortsättningen för dig i skolan, sa jag trevande.
– Vilka var det som var med då? frågade han.
Här fick jag ta ett djupt andetag för att få luft till hela uppräkningen.
– Ja, det var ju din mamma och pappa då, och så var det ju din lärare Monica och Ann-Britt som brukar hjälpa dig som assistent. Sen så var ju jag med och Peter som du har träffat, han är ju skolpsykolog. Och så var syster Alice med och en som heter Lars, han är rektor här på vår skola nu efter Christina som slutade förra månaden. Och så var det en till med som också är rektor, han heter Stefan. Ja, det var väl vi som var med då ja …
Han tittade på mig en kort stund och sa sedan eftertänksamt:
–Hur kunde alla dom som inte känner mig veta så mycket om mig?