En diagnos är inte alltid till hjälp när läraren planerar undervisningen för en elev. Begåvning, styrkor och svagheter spretar ännu mer i en grupp elever med autism än i en normalklass.
Hagsätraklasserna inom S:t Örjans skolor i Stockholm tar främst emot elever i årskurs 6–9 med autismspektrumtillstånd. Flera av eleverna har dessutom ytterligare neuropsykiatriska diagnoser. Här finns omkring 20 elever som undervisas i fyra mindre grupper.
Söktrycket till skolan var högst för tio år sedan. Då stod många elever i kö för en plats i de nyinrättade Aspergerklasserna.
– Aspergerdiagnoser är inte lika vanlig i dag. Då liksom i dag uppvisar eleverna ofta flera diagnoser, säger Cecilia Moberg som är socialpedagog på skolan.
Kraven för att få en plats här har också luckrats upp.
– Först till autismspektrumstörningar, till att vi i dag tar emot elever utan diagnos, men med liknande svårigheter, säger Frida Hedlund som är lärare i en av klasserna.
Stödsystemets konstruktion gör dock att det oftast krävs en diagnos för att skolorna ska få loss pengar för en plats här. Hagsätraklasserna tar emot elever vars svårigheter de känner igen och som de tror att de kan hantera.
– Det är ju inte så att det plötsligt dyker upp en helt ny typ av människor. De elever som vi tar emot har ju alltid funnits i skolan. Men för omkring tio år sedan uppmärksammades plötsligt elever med Aspberger, säger Cecilia Moberg.
När Frida Hedlund började som lärare så talades det främst om adhd, add och damp.
– De sista två åren kan vi klart se att det pågår en rörelse mot något annat. De renodlade Aspergerklasser som startades på många skolor har nästan försvunnit, säger Frida Hedlund.
Däremot har inte de särskilda undervisningsgrupperna försvunnit.
– I dag är det inte ovanligt att man blandar elever med olika svårigheter i en och samma klass och att det blir svårt för vissa elevgrupper, säger Cecilia Moberg.
En orsak till skillnaden mellan åren kan vara att många av de neuropsykiatriska diagnoserna överlappar varandra. Koncentrerar man sig på att hitta tecken på en viss diagnos så finner man dessa.
– Vissa av våra elever har flera diagnoser som behandlats, det kan vara borderline, posttranmatisk stress och autism och det går egentligen inte att ställa en renodlad diagnos. Men det gör egentligen ingen skillnad för oss – vi måste ju bemöta dem varifrån de är, säger Frida Hedlund.
Det finns inte speciella skräddarsydda pedagogiska modeller för varje diagnos. Tydlighet, struktur, överblickbarhet och liknande är bra för alla elever.
– Vårt koncept är att skräddarsypedagogiken kring varje elev, eftersom de befinner sig på så olika nivåer och har så olika begåvningsprofil. Vi försöker att hjälpa dem att ta igen det de har missat och möta dem där de befinner sig socialt och kunskapsmässigt, säger Cecilia Moberg.
De menar att diagnosen nog ofta är viktigare för föräldrarna än för skolan. För det pedagogiska upplägget spelar det inte så stor roll om det finns en klar diagnos eller inte även om en utredning självklart ger dem viktig pedagogisk information.
Föräldrarna får genom diagnosen hjälp och stöd. De kan till exempel få bidrag för att vara hemma en viss tid och eleverna får tillgång till kortis och annat.
Andelen unga med neuropsykiatriska diagnoser som förtidspensioneras har ökat.
– Många av våra elever är jätteduktiga och kommer säkert klara vilka arbeten som helst. Men vissa av våra elever – som behöver ha mycket tydliga instruktioner om vad de ska göra och jobba med – kommer att möta ett arbetsliv där många av de jobb de tidigare skulle kunnat gå till har försvunnit, säger Cecilia Moberg.
Hon berättar om en elev som en gång sa till henne: ”Jag vet precis vad jag vill jobba med – jag vill jobba i tunnelbanespärren!”
– Det är inget jobb som elever normalt drömmer om, men för honom var det drömjobbet, ett jobb där han precis visste vad han skulle göra och som han kände att han skulle klara av.
Det finns en risk att diagnoser, satta med barnets bästa för ögonen och som har medfört utökade resurser och stöd under skoltiden, blir en kvarnsten om halsen när eleven ska ut i arbetslivet. Arbetsgivare kanske inte alltid ser det som en nackdel att en person är lite blyg och tillbakadragen men risken är stor att hon eller han snabbt sållar bort elever med Aspergers syndrom eller arbetssökande med autism.
– Vi framhåller ofta att man är en personlighet med en diagnos – inte tvärtom. Eleverna är inte sin diagnos, berättar Frida Hedlund.
Hur formas man av sin diagnos? Finns det en risk att man tar det som intäkt för att inte ens försöka?
– Jag har flera gånger hört elever som har uttryckt sig så och som också fått stöd av sina föräldrar. Då får man förklara att även om man har en viss diagnos så utvecklas man och lär sig hela tiden. Diagnosen kan vara ett stöd ibland för att hitta rätt, men eleven kan inte använda sin diagnos för att ursäkta ett beteende, säger Cecila Moberg.
Det gäller att inte lägga så stort fokus på diagnosen. Eleverna på skolan är på väg att bli tonåringar och vill ofta främst vara som alla andra.
– Våra elever måste också möta utmaningar, de blir inte hjälpta av att vi tillrättalägger allting. Ibland glömmer vi till och med bort deras svårigheter och får liksom påminna oss om att när något går på tok beror det ju just på elevens specifika svårigheter, säger Cecilia Moberg.
De var tidigare själva mycket formade av hur de skulle uppträda och behandla olika diagnoser. Nu försöker de mer se till vad varje elev behöver och klarar av. De upplever också att det är skiftande kvalitet på de utredningar som föregår en placering på skolan. Tidigare var det alltid ett team med läkare, lärare och psykologer inblandade. Så är det inte alltid i dag.