Boken Hur blir man matematisk? skakar om i ett lärarliv. Den konfronterar mig med mina egna erfarenheter av hur jag själv undervisades och hur jag i dag utövar min egen lärarroll.Anna Palmer, som är lektor vid Stockholms universitet, visar hur det går att synliggöra det som på ett omedvetet plan styr våra handlingar som lärare i förskola och skola. Vi kan därför ständigt förändras och omskapa vårt förhållande till matematiken. Vi är inte en gång för alla matematiska. Det går att bli det. En intressant del i boken tar upp matematik i media och hur vi uppfattar manliga och kvinnliga domäner i matematikens värld.
Enligt Anna Palmer räcker det inte att överlåta matematiklärandet till barn och elever och lämna dem ensamma med läromedlet. Matematiklärande ska ledas av lärare som engagerar sig i samspelet och för arbetet vidare. En utmaning handlar om att göra det möjligt att förändra synen på sig själv och sin relation till matematik och på sikt omskapa sin identitet till att bli matematisk. Anna Palmer myntar begreppet att ”göra kullerbyttor för att tänka om och ta tag i matematiken”.
I boken beskrivs hur studier, fortbildning och kollegiala diskussioner om matematikundervisning kan ge lärare verktyg att använda i klassrummet. En utvecklingsprocess som innebär att man ständigt måste sortera om i sin verktygslåda.
Anna Palmer väjer inte för att beskriva sig egen frustration när det hon tyckte var en bra modell inte visade sig vara det för eleverna. Utfallet av den valda strategin var mindre lyckad ur genusperspektiv. Eleverna var aktiva och gjorde en mängd saker, men det var antingen övervägande på pojkars eller flickors villkor.
För att göra upptäckter av detta slag krävs dokumentation. Lärprocessen hos barn och elever måste följas genom att man dokumenterar och samlar in deras idéer. Detta kräver att läraren är påläst inom det matematiska område som man arbetar med. Det handlar inte om att överföra kunskaper utan att få syn på elevernas tankar och teorier – vilka ofta liknar vetenskapens när det finns möjlighet till ett utforskande arbetssätt.
Den andra delen av boken ger en mycket tydlig och god beskrivning av de verktyg som Anna Palmer beskriver som framgångrika på vägen mot att bli matematisk. Vad krävs för utforskande lärsituationer? Hur kan den pedagogiska dokumentationen bli ett verktyg i arbetet med matematik och genus?
Det är viktigt att den pedagogiska dokumentationen inte ställs på en hylla utan återförs till verksamheten och blir utgångspunkt för fortsatt lärande. I det ögonblick vi börjar upptäcka vad, hur och varför något sker får vi en chans att bli matematiska. Därefter är det dags att ta fler steg på resan mot att bli matematisk.
Några av Anna Palmers lärarstudenter arbetade med barngrupper och pedagogisk dokumentation. Genom bilder och texter får vi ta del av deras arbete. I studenternas uppgift ingick att arbeta med genusperspektiv. Dokumentationen visar hur svårt det faktiskt var. När de gick igenom den uppenbarade sig flera av de genusskillnader som forskning belagt. Trots studenternas medvetenhet blev det mycket matematikarbete där pojkarna fick merparten av uppmärksamheten. Det är bra att det skrivs om utmaningarna med genusarbete så att lärare kan arbeta vidare med det.
Att ändra sin relation och kanske även sin grundinställning till matematik är nödvändigt om det ska bli någon skillnad, menar Anna Palmer. Det handlar inte om en ökad mängd matematik utan om hur matematiskt lärande genomförs.
Anna Palmer pillar på många ömma lärartår, men gör det med sådan finess att det inte gör ont utan leder till insikt. I boken sätter hon fokus på något som är mycket viktigt för matematikundervisning i förskola och skola. Den är en utmärkt bok!