Det här är en bok för alla NO-lärare, är ord som far genom huvudet när jag läser de sista raderna i den tredje och avslutande ”undervisningssekvensen” i Att utveckla undervisning i naturvetenskap. Undervisningssekvenserna, ett slags lektionsupplägg, är slutklämmen på en bok som tar med läsaren på allt från en historisk genomgång om vad naturvetenskap är till en konkret verklighet där problem löses i klassrummet.Björn Andersson, som förmodligen är en av områdets ledande didaktiker, har i den sista delen av en trilogi med fristående böcker sammanställt mängder av forskning kring undervisning i naturvetenskap. Boken är systematiskt uppbyggd i tre större delar. Jag som läsare får ta del av naturvetenskapens roll i skolan, skapande av en god lärandemiljö och förslag på undervisningssekvenser inom tre områden: livscykler, partikelmodell och ljud/hörsel.
I varje del presenteras undersökningar som ger stöd till kommande sekvenser om hur elever har uppfattat till exempel problem, fenomen och experiment. Det är intressant att ta del av elevers uppfattningar eftersom det går att känna igen svar och tankar. Skillnaden är att dessa svar har analyserats och satts in i ett större sammanhang. Som lärare är du säkert bekant med mycket men boken ger svar på många funderingar du som lärare kan ha haft, det är här den har sin styrka.
I kapitlet om argumentationskultur presenteras två modeller, monologisk fråga–svar och dialogisk utredande, och hur de verkar för lärandet. Författaren ställer modellerna mot varandra och reder ut vilken som är mest effektiv. Detta ger en inblick i hur skolan länge arbetat och där tid ställs mot innehåll och lärande. Den dialogiska argumentationen ger bättre förutsättningar för bestående lärande. Priset är att ge frågorna mer tid.
Ett annat kapitel behandlar formativ utvärdering. Metoden är inte specifik för naturvetenskap, men är högst användbar. Björn Andersson låter oss följa två lärare med olika typer av undervisning och där den ena testar formativ utvärdering. Mycket handlar om att eleven, i stället för att jämföra poäng med varandra, själv ska få reflektera över sina tankar och resultat och på så sätt komma vidare. Undersökningen visar att arbetet med formativ utvärdering – frågeställande, kommenterande och självbedömning – gav eleverna en djupare förståelse. Författaren ställer frågan om formativ utvärdering är fröet till en didaktisk revolution.
Så fortsätter varje kapitel: presentation av ett område, resultat av undersökningar, definitioner och förslag till undervisning. Boken skapar mycket tankar och funderingar, samtidigt som den är ett stort stöd i utformningen av undervisningen.
Texten är, även om Björn Andersson ibland svävar bort i forskningsresultat med mängder av tabeller och analyser, lätt att ta till sig.
Att utveckla undervisning i naturvetenskap är ett utmärkt verktyg för enskilda lärare, arbetslag eller kommuner som vill utveckla den naturvetenskapliga undervisningen. Boken kan användas som diskussionsunderlag eller praktisk hjälp i klassrummet. Till boken följer även en mängd hemsidor med material och kommentarer som är än mer nyttigt.