Prata om synen på olikheter

Det ställs på sin spets när det handlar om specialpedagogik, säger hon. I samtalen om barnen, och dokumentationen som används då, skapas bilder av barnen som både kan påverka deras syn på sig själva och hur tillåtet det är att ”sticka ut” från gruppen.

– Det här är något som man har ägnat sig åt i förskolan i många år utan att egentligen reflektera över varför och det vill jag problematisera, säger Linda Palla.

I sin forskning har hon lyssnat på inspelade handledningssamtal mellan förskolepersonal och specialpedagoger, där man diskuterar olika barns beteenden som utmanar, oroar eller förbryllar personalen. Hon har också läst dokumentationen kring samtalen och intervjuat specialpedagoger.

– Ibland blir strävan att osynliggöra barns olika behov för att skydda barnen och för att de lättare ska a ccepteras i barngruppen. Även om avsikterna är de allra bästa innebär det att man förmedlar att det är negativt att utmärka sig som ”annorlunda”.

I ett av samtalen som Linda Palla har analyserat handlar diskussionen om ett barn som inte vill ha en mugg som något annat barn har rört vid. Pedagogerna bestämmer att de ska låta barnet få använda eget porslin, men att sköta det diskret. I ett annat fall handlar samtalet om ett barn som helst vill vara för sig själv. Personalen grubblar över om de ska hjälpa barnet att bli mer aktivt i det sociala samspelet. Men eftersom barnet inte verkar lida av situationen bestämmer de sig för att låta saken vara. Hade barnet lidit så hade de däremot klivit in och hjälpt till.

– Det här är svåra överväganden för personalen och jag har inga enkla svar på vad som är rätt och fel, men jag vill peka på att det finns alternativa synsätt. I de här fallen skulle pedagogerna istället kunna ha samtalat med barnen i barngruppen om att man kan behöva olika saker och visa att det inte är något konstigt eller dåligt.

Linda Palla märkte tydligt att alla pedagogerna ville uppfylla sitt uppdrag på ett bra sätt men att det ofta är svårt att få ihop de olika bitarna. Det var också vanligt med ett öppet förhållningssätt i själva samtalen: ”vi är olika”, samtidigt som dokumentationen kunde bli begränsande. Hon är förvånad över att förskolorna ofta använder gamla tester, många utan vetenskaplig förankring, som grund för bedömningarna. Ett exempel är MPU, där barnens utveckling bedöms efter år och månader, ett synsätt som man övergett även inom utvecklingspsykologin. Nu vet man att barndomen kan se olika ut för barn i samma ålder.

– Jag har funderat mycket på varför man fortfarande använder de här testerna. Kanske för att det är något gripbart och tryggt att luta sig mot när man ska förhålla sig till alla krav från olika håll. Då är det lätt att falla tillbaka på det som jag också själv fick lära mig i den gamla lärarutbildningen.

Hon tycker att förskolorna borde vara mer ifrågasättande till alla tester som de översköljs av och fundera på vad de bygger på för människosyn. Pedagogerna skulle behöva lita mer på sin egen kompetens, tycker hon.

– Jag vänder mig i allmänhet mot den rådande dokumentationstrenden med ”quick fixes” och tidiga lösningar. Är olikheter något som ska fixas och ordnas? Och vad får det för konsekvenser för barnen när man riktar blicken mot dem och beskriver dem på det sättet som man gör i dag? Den frågan vill jag lyfta.

– Min avhandling har en filosofisk ansats och det jag diskuterar i den är mer komplicerat än ”normal” och ”avvikande”. Jag vill titta bakom det, på bilden av barnet som växande och utvecklande och hur vi tänker oss att man ska vara.

Någonstans bottnar hennes forskningsintresse för hur vi kategoriserar och försöker förstå vår omvärld, förklarar hon. Hur vi hela tiden genomlyser och synliggör barnen och hur transparent deras värld är. Det är något som vi borde diskutera mer, inte minst i förskolan.

I dag finns det en tendens i samhället att se förskole- och skolsvårigheter som individuella brister hos barn, som ska tränas bort. Linda Palla ifrågasätter om det är där man ska lägga krutet. Istället kanske förskolan ska utgå ifrån barnets styrkor, intressen och erfarenheter, även när det handlar om specialpedagogik. Hon hoppas att många kommer att se den reviderade läroplanen som en möjlighet att rikta blicken mer på vad verksamheten har att erbjuda för att möta barns olika behov. Men hon ser en viss risk för att kraven på uppföljning, utvärdering och utveckling kan leda till ännu större fokus på det enskilda barnet.

– Förskolan ska vara rolig, den ska inte skolifieras. Och barn ska inte bedömas, det måste vi se upp med.