Att dansa är att drömma med fötterna

Koreografer och danskompanier är dessutom ständigt på resa runt hela landet och från Zebradans utgår många turnéer på väg till förskolor, skolor, bibliotek och scener för barnkultur.

Arbetet inom förskolan och scenkonsten influerar varandra och fördjupar kunskaperna på båda håll. Men det allra viktigaste för varje enskilt barn är naturligtvis vad som nu växer till innanför förskolans väggar; arbetet med dans för barns motoriska utveckling, självkänsla, självuppfattning, glädje och drömmar. Dans som också medverkar till internaliserandet av kunskaper och därmed ingår i den estetiska lärprocessen. Liksom den är en väg till kommunikation och samarbete mellan individer och ger ett fysiskt välbefinnande.

Dessutom ökar intresset för att se dans hos den som själv dansar. Ett förhållande som förskolläraren Bengt-Åke Tärnholm i Skarpnäck beskriver så här:

– Det var häftigt att besöka Zebradans eftersom våra barn inte alls ifrågasatte att det ”bara” var dans. De är helt införstådda med att man kan prata med kroppen.

Tillsammans med kollegan Angelica Sveningson har Bengt-Åke Tärnholm integrerat dans i verksamheten. Ett arbete som dock utvecklades ur något annat, nämligen ur uppdraget ”språk” som förskolan Skördevägen fick att tolka fritt i enlighet med sin Reggio Emilia-inriktning. Och i språk ingår förstås också kroppsspråket:

– Vi hade registrerat att somliga av barnen hade ett, vad ska jag säga, ”icke inbjudande” kroppsspråk. Orsakerna varierade men försvårade barnens kontakt med andra. Så vi började iaktta och videodokumentera barnens kroppsuttryck i drama, musik, gymnastik, dans… och insåg att det var just i dansen som barnen var som mest närvarande. Därför beslöt vi på avdelningen Humlan att fokusera på det. Men det var läskigt för vi hade själva inga danserfarenheter. Bara en stor nyfikenhet.

Så inleddes något som kan liknas vid ett forskningsprojekt där man prövade sig fram och intensivt sökte material och kunskaper i ämnet.

– Jag började leta på nätet och i litteraturen efter allt som rör barn och rörelse. Om hur rörelsen bygger arbetsminnet och hur tätt knutna arbetsminnet och synminnet är. Hur ett utvecklat arbetsminne hjälper dig att utnyttja hela din kompetens och att dansen befriar den kreativitet som behövs för att du fritt ska kunna kombinera olika kunskaper.

Numera ingår Humlan i ett dansnätverk där tolv förskolor träffar en danspedagog några gånger per termin för att ”tanka” teori och praktik liksom för att diskutera dokumentation av arbetet. Barn och vuxna ser också dansfilmer, sådana de själva producerar och filmer med proffs.

Det är också ur klippen från Youtube som humlorna lånat hem det underbara uttrycket ”Att dansa är att drömma med fötterna”, en poetisk metafor som används flitigt i den internationella dansvärlden. Och att drömma med fötterna – liksom med händerna och hela kroppen – är precis vad barnen på Humlan tycks göra under sina fjäderlätta pass.

– Dansen finns med hela tiden, skillnaden mellan dans och lek är hårfin men dansen går ett steg djupare in i själen.

På Humlan dansar man sin verklighet. Vid mitt besök arbetar gruppen med temat ”träd” och likt glada ålar glider Charlie, Erik, Emma, Gabriella, Malte, Elvira och de andra in i det stora rörelserummet där kortväggens spegel reflekterar ett lekande arbete värdigt ett professionellt kompani. Humlorna har till exempel kommit förbi det annars så vanliga problemet med att ”fylla rummet”, det vill säga när många individer förmår sprida sig över hela golvet utan att varken klumpa ihop sig i ena hörnan eller springa in i varandra. När Bengt-Åke Tärnholm projicerar skogsbilder över väggen och växlar mellan klassisk och balkaninfluerad musik, vägleder rytmerna barnens val av uttryck. Stort och smått. Snabbt och långsamt. Yviga armar eller fingertoppsdans.

– Jag vill verkligen introducera barnen till allt från hip hop till jazz. Man behöver inte gilla allt men man ska kunna lyssna och tänka. Fast Pippi Långstrump-låtar spelar vi aldrig för då börjar barnen genast dansa ganska stereotypt.

Och några stereotyper syns inte till när barnen gestaltar ”träd som vaknar och reser sig från rötterna”. Eller när de är ”de stackars fällda träden”. Barnen rister med sina lövkronor, de virvlar runt som blåsten men på Bengt-Åke Tärnholms uppmaning sluter de sig samman i en gemensam rörelse, som flyttfåglar som svingar sig över himlen i en fri men sammanhållen formation. Så övergår Eric Satie till muntra kletzmertoner och begreppen ”över”, ”under”, ”vid sidan av” gestaltas och genast behövs den gula karmstolen som objekt att förhålla sig till.

Det finns något självklart i barnens rörelser. Ingenting är inövat i förväg men varje barn är ändå hemmastadd i fridansens uttryck. En kunskap som ger kvalitet åt improvisationerna. Och som barnen kan beskriva i så poetiska ordalag som ”att dansa är att drömma med fötterna”.

När passet avslutas protesterar Malte:

– Jag vill fortsätta dansa… till läskigt spännande musik!

Bengt-Åke Tärnholm får en hel klase danslystna kring benen då han lyfter över cd-spelaren till dansrummet intill. Förvisso ett kompakt utrymme, men eftersom man hit inte får ta med annat än sig själv och musiken, blir det ändå luft under armarna för dem som ivrigt virvlar vidare på egen hand.

– Numera använder barnen dansen som en del av sin lek. De har redskapen och ur det spontana skapar vi sedan det gemensamma. Humlorna arbetar i tre steg. Bengt-Åke Tärnholm:

– Först gäller ”utlärning”, det vill säga hur man hoppar eller snurrar eller vad du vill. Sedan gäller det ”att benämna” vad man gör som ”Peter hoppar” eller barnens egna definitioner som ”sprattelhopp” för en viss rörelse. Där kommer kreativiteten in. Till sist gäller det att kombinera ihop alla moment med sina egna rörelsetankar. Så fogar man del efter del till berättelsen och kan, genom film och teckningar, bygga och dokumentera en koreografi. Något barnen skapat helt utifrån sig själva men som sedan blir allmänt och möjligt att återupprepa om man vill. Deras eget dansverk.

När det blivit dags att avsluta besöket hos Humlan kommer Bengt-Åke Tärnholms samarbetspartner Angelica Sveningson in från gården.

– Det är stort att kunna erbjuda något där själva processen är det absolut viktigaste, konstaterar hon. Dans kräver inte att man ska prestera något att ta med hem att betrakta och jämföra. Vi vill ge varje barn möjlighet att känna sig nöjd med sig själv vilket i sin tur genererar en mer frimodig hållning till livet. Jag har jobbat som barnskötare i tolv år och det jag numera frågar mig är: Varför har vi inte tagit vara på den här fantastiska möjligheten tidigare?

Sådana funderingar finns på andra håll. Till exempel hos områdeschefen i Gottsunda, Per Forsberg:

– Min vision är att all förskolepersonal ska bli rörelseinspirerad. Och till ett fördjupat arbete med dans för de yngsta vill jag bidra på alla de sätt jag förmår.

I Uppsala Kommun arbetar tio olika förskolor med dans. Metoden är en annan än hos Humlan och bygger på att en pedagog dansar med barnen någon gång per vecka. Till Sopranens förskola i Gottsunda kommer regelbundet Armineh Zakinian som är danspedagog och dansterapeut. Ursprungligen från Armenien har hon sin grund i den klassiska baletten men ser det som en fantastisk befrielse att i Sverige också ha introducerats till betydligt friare dansformer.

– Alla barn vill dansa! Dansen börjar redan i livmodern. Armineh Zakinian tvekar inte ett ögonblick om detta.

– Alla vill dansa men uppväxtmiljön är avgörande för om de får tillgång till sitt fysiska språk eller inte. Glädje tar gärna sitt uttryck i dans men det finns andra känslor som är betydligt svårare att släppa ut, som smärta och sorg. Barn som drabbas blir kanske tysta. Men den där klumpen i hjärtat behöver tinas upp och då är dansen en väg. Det är verkligen demokratiskt att som här ge barn den möjligheten inom förskolan!

Armineh Zakinian är en person som uttrycker sig med många utropstecken. Det råder ingen tvekan om vad hon tycker och hennes entusiasm sätter både personal och barn i rörelse på Sopranens förskola.

Danspasset följer en viss ordning och form som Armineh Zakinian tillsammans med förskollärarna Kerstin Kilgren och Ghodsieh Poortaheri byggt upp under terminens gång. Snart ska barnen ha uppvisning för alla föräldrar vilket betyder att barnens vuxna får följa ett ordinarie danspass. Visst pirrar det av förväntan inför detta men ”vardagsdansen” är viktigast. Nu går barnen helt in för att bland annat dansa fram en tågresa mellan Uppsala och Stockholm, tur och retur. Tåget ringlar över golvet för att, väl hemma i Uppsala igen, släppa av passagerna som glatt kastar sig över alla de färggranna sjalar Armineh Zakinian delar ut. ”Vi vill ha de rosa!” ropar några flickor. Förstås. Hon skrattar:

– Mmmm, visst är det symboliskt. Vi måste hela tiden vara medvetna om genusperspektivet. Särskilt inom förskolan är det vi kvinnor som uppfostrar de framtida männen, då måste vi aktivt göra något och inte bara sitta och klaga. Vi har ett gemensamt ansvar och genom dansen kan vi påverka. Här finns inget klassiskt pojke-flicka – förutom färgvalen då – här koncentrerar vi oss på kroppen – rörelsen och det får betydelse för att bryta förutfattade meningar kring både kön och etnicitet. Ingen reagerar negativt när små pojkar dansar i tyll.

En knapp timmes dans per vecka, gör det skillnad?

– Jovisst, säger Kerstin Kilgren. Det påverkar oss i vardagen, vi ser det i barnens koordinationsförmåga, i deras koncentration, styrka och balans. Och det förbereder dem för inlärning i framtiden. Kroppen minns och hjälper hjärnan.

– Och så, konstaterar Ghodsieh Poortaheri, man blir ju så glad.