Spontant lärande i sinnenas trädgård

Image may be NSFW.
Clik here to view.
På Kotten går man längre än till tanken att det som görs inne kan flytta ut. Här är det snarare frågan om vice versa, utemiljön är norm mer än att vara inomhus. Tack vare bidrag från Naturskolan har peda-gogerna kunnat förverkliga en gemensam dröm: att anlägga en sinnesträdgård, bygga ett växthus och på andra sätt ideligen utveckla utemiljön till en plats för aktivt lärande. Och det är inte helt vanligt när det handlar om så pass små barn, här går en grupp ett- till treåringar.

– Vi äter ute, barnen sover ute och vi gör nästan allting ute, säger förskolläraren Lotte Sandström.

Hon upplever att barnen på Kotten utvecklas mycket av just själva utevistelsen i sig.

– Det här sinnliga med lukterna, smakerna, doften och känseln, är svårt att komma åt inne på samma sätt som utomhus.

Därför har det varit viktigt för pedagogerna att skapa en gård som ständigt inbjuder till upplevelser och inspiration till nya upp-täckter. För när man är ute ska man inte bara cykla runt, runt på en asfaltsgång i väntan på att få gå in, är pedagogerna på Kotten överens om. Istället ska det vara ständigt spännande, då blir det mest lärorikt. Och pekpinnarna ska vara få. Här ska man få prova nästan allt. Och om det första sättet inte fungerar ska barnet få möjlighet att prova på nya sätt.

– Det kan vara väldigt tids- och tålamodskrävande. Men alla som jobbar här är införstådda med det arbetssättet och tror på det, säger pedagogen Mimmi Ask-Hansén och får medhåll av kollegan Camilla Eriksson.

Image may be NSFW.
Clik here to view.Ett exempel är vattenpumpen som personalen har installerat mitt emellan den lilla lekstugan och lavendelkrukan. På den står det klart och tydligt att den rekommenderas för barn över sex år. Likväl har den hamnat här, på en småbarnsavdelning. Pumpen är ett ganska bra exempel på hur pedagogerna tänker: även yngre barn kan det mesta. Just i dag hjälps tvååringarna Joel, Lova och Meja åt att hämta vatten i kannan från kranen vid husväggen, hälla och pumpa.

Snart är varenda klädesplagg dyblött. Men de har uppenbarligen roligt tillsammans och tränar på att hjälpas åt och kompromissa. Teknikövning blir det också, när de fokuserat studerar hur vattnet rinner genom rör och slussar.

– Det går åt en hel del ombyten hos oss. Vi brukar säga åt föräldrarna att det alltid ska finnas åtminstone fem ombyten tillgängliga per dag. Vår verksamhet kräver det, säger Mimmi Ask-Hansén.

Image may be NSFW.
Clik here to view.Kottens verksamhet är inte särskilt uppstyrd, mycket handlar om att följa barnens intressen. Men för att skapa en röd tråd och ha något att alltid förhålla sig till jobbar pedagogerna utifrån ett helhetstänk på temat från frö till nytt frö.

Det betyder till exempel att barnen är med hela vägen och följer det där majskornet som de sår i någon av rabatterna på våren. De gräver själva ner det, vattnar och ser det gro och växa. Så småningom skördas majsen. Liksom exempelvis tomaterna och bön-orna. Ibland poppar pedagoger och barn hemodlade popcorn över elden utomhus, då lyssnar de till poppljuden, tränar matematik av bara farten genom att räkna popcorn och spetsar sinnena genom att njuta av smaken. Och grönsakerna hamnar i salladen till lunchen, medan torkade majskolvar så småningom kan flytta in, hängas upp i vackra takmobiler eller bli till musikinstrument. Och en del korn används förstås som nya frön att plantera nästa säsong.

– Det blir en form av ständigt pågående dokumentation där vi återanvänder olika element i nya verksamheter. Det blir ett bra sätt att ständigt påminna barnen om kretsloppstänkandet och få dem att knyta tillbaka till vad vi gjorde igår, förra veckan eller i höstas, säger Lotte Sandström.

I princip varje dag hängs dessutom nya foton upp i hallen på några av dagens lärandesituationer. Det är ett sätt att involvera föräldrarna, för Kottens verksamhet kräver att de är införstådda med hur pedagogerna tänker. Annars är det lätt att ifrågasätta varför ens barn återigen har blött ner fyra par ombyten eller om det verkligen inte är farligt att släppa lös en toddlare bland diverse mer eller mindre giftiga bär.

Image may be NSFW.
Clik here to view.– Vi involverar föräldrarna regelbundet genom till exempel arbetsdagar. Det är tack vare föräldrarna som vi fick upp vår pilkoja och de hjälpte oss att spika ihop växthuset.

För om man inte får vara på plats och se med egna ögon, hur ska man då lita på att den sinnliga kretsloppspedagogiken kan vara något för ens lilla ettåring? Men enligt pedagogerna lär sig även de allra yngsta ganska fort att varken knipsa av gröna tomater eller rycka upp knoppande blommor med roten. Visserligen kan det hända när de är nyinskolade, men genom att ge dem tid att lära känna miljön på gården och medvetet vara mycket närvarande som pedagoger i början, så förstår även minstingarna ganska snart vad som är tillåtet och inte.

– Det är fantastiskt att varje år se hur de lite äldre barnen visar nykomlingarna till rätta. Hur stolta de är att dela med sig av sådant de kan, säger Mimmi Ask-Hansen.

Därför är det heller inte hela världen om en och annan flugsvamp ploppar upp på den spirande gården, även om pedagogerna för säkerhets skull är snabba med att försöka plocka bort just den arten.

– Om vi väl tar oss tid att låta barnen bli trygga med sin närmiljö här på förskolan och lära dem vetskapen om hur naturen fungerar, vågar vi släppa dem mer och mer allt eftersom vi ser att det klarar av att hantera sammanhanget, förklarar Lotte Sandström.

När begränsningarna blir mindre, är hon övertygad om att barnen får känna att de klarar av mer.

– Det ger dem en skjuts i sin utveckling och i sitt självförtroende.

Just i dag har några barn samlats runt förskolläraren Elisabeth Ask under ett stort träd. Det är sagostund. Ofta blir det så, om barnen visar intresse vill säga. För på Kotten ska både barn och vuxna känna att deras åsikt är viktig. Det kan innebära att om barnen vill gå och plocka blommor på ängen intill en förmiddag, då gör man det. Och om den där utflykten till havet som ligger i närheten, stannar vid att studera en dikesgren, då är det inget mer med det. Vägen är viktig-ast, inte att något speciellt ska uträttas. Men det kräver tålamod och en sammansvetsad personalgrupp.

– Vi har ju utarbetat vårt arbetssätt i en övertygelse om att vi i dessa ständiga gemensamma naturupplevelser som vi har tillsammans med barnen uppfyller många mål i läroplanen utan att vi ens behöver reflektera över det, säger Lotte Sandström.

Exempelvis kommer en aktiv språkträning automatiskt när barn och pedagoger ständigt delar upplevelser. Det blir väldigt konkret, den stora stenen är tydligt större än den lilla som ligger bredvid. Och när barnen sjunger om ekorren i granen under den spontana sångstunden utomhus, ser det just en gran och kanske till och med en kotte rakt framför sig. Även matematikträningen kan komma spontant, när de till exempel räknar blommor i rabatten eller ser hur många av tomaterna i växthuset som är mogna.

Men den finns också mer organiserad i verksamheten, som när skörden av prydnads-pumpor ska tömmas på kärnor. Hur många får det plats i varje pumpa? Och lutning, vinklar och annan geometri och avståndsförhållanden blir det snart mer av. Nästa projekt på gården är nämligen att bygga någon slags ramp. Barnen är i den åldern att de ständigt vill träna sig i balans och motorik och pedagogerna har landat i att det är just detta som saknas för tillfället. På detta sätt har gården fått växa fram och utvecklas ända sedan starten 2002. Pedagogerna har inte velat anlägga färdiga miljöer, den ska kunna förändras i takt med barnen.

Det innebär till exempel att det i våras blev en sandhög i ett hörn vid staketet ut mot tomten där det nyligen byggts en idrottshall.

– Våra barn stod här varje dag och betraktade grävskoporna. Till slut bad vi byggnadsarbetarna att lämpa av en hög med sand på vår gård och nu är det ett populärt ställe att sitta och gräva på, förklarar Elisabeth Ask.

Rent fysiskt är Kotten inhyst i en villa och består enbart av en avdelning. Miljön känns rent idyllisk och det är lätt att fråga sig om det här arbetssättet verkligen skulle fungera var som helst. Hur skulle det vara mitt i en stad till exempel? Och om förskolegården var helt täckt av asfalt? Eller om barnen kom från familjer som tillhörde en annan social samhällsgrupp där föräldrarna inte har möjlighet att hugga i vid växthus- eller pilkojebyggande?

– Jag tror att det går att göra någonting överallt och det behövs inte särskilt mycket ekonomiska resurser för att skapa åtminstone något litet. Det kan ju räcka med en balkonglåda som fylls med härligt doftande krukväxter, säger Lotte Sandström.

Men se alltid till att involvera barnen, menar hon. Då väcks deras intresse. Sitter du och planterar själv, när de gör någonting helt annat, känner de sig inte delaktiga.

Här på Kotten står även ettåringarna och rör i grytorna när skörden från gården ska tillagas. Exempelvis plockade barnen björnbär en dag i höstas, dagen efter kokade man sylt tillsammans och på den tredje dagen fick alla avnjuta en klick i den naturella yoghurten till mellanmålet.

– Och då är vi i den där fantastiska lärandesituationen som jag tror så mycket på, där det ena går in i det andra. Vi pratar hela tiden om det vi gör. Och visar bilder sedan. Till slut sitter det. Och det blir en stolthet för barnen.

Det märks till exempel i situationer som den som inträffade för någon vecka sedan. En vikarie pekade på en hemmagjord takmobil i hallen som delvis bestod av torkad majs från gården och frågade barnen vad det var.

– Istället för att bara svara ”majs”, så drog en flicka hela berättelsen. Om hur hon hade sått det lilla fröet, vattnat och följt det, om hur det sedan grodde och växte till en stor planta och hur vi sedan skördade. När vi hör sådant, då förstår vi att vi har uppnått det vi vill. Att barnen får med sig en tanke om att allt hänger ihop.