En bra dag är Sverige paradiset för debattören och författaren Dilsa Demirbag-Sten. Men när hon är på sitt allra gråaste humör så tycker hon att vårt land är ett provinsiellt och nyrikt bondesamhälle. Själv tillbringade hon sina första sex år i en nomadstam i turkiska Kurdistan och tillhörde den grupp som ständigt utsattes för övergrepp av militären – en Kafkaartad miljö där det egna språket var förbjudet. I dag är hon aktuell som initiativtagare till projektet Berättarministeriet; en skrivarverkstad för barn och ungdomar. Att våga berätta och att få berätta är själva stommen i ett demokratiskt samhälle, enligt Dilsa Demirbag-Sten. Den insikten fick hon av sin mormor, som aldrig läst en enda bok.
Dilsa Demirbag-Sten tycker att Litteratursverige har en bajsnödig relation till litteratur, som hon själv uttrycker det. Den som inte läst sin prosa ska inte ge ut en bok, vilket begränsar utrymmet för nya uttryck.
– Det smärtar mig att det är så många som inte vågar skriva. Jag vill inte förminska grammatikens betydelse, men jag tycker att själva berättandet är viktigare än formen. Och för mig är möjligheten att få berätta lika med yttrandefrihet, säger Dilsa Demirbag-Sten.
I turkiska Kurdistan, där hon själv levde tills hon var sex, var det i stort sett förbjudet att dokumentera i skrift.
– Folk överlever, utvecklas och berättar ändå, säger hon. Sedan skakar hon lite irriterat på huvudet då hon erinrar sig ett avsnitt av tv-programmet Babel, där en docent i litteratur sa att människor som inte läst mer än tio böcker skrämde henne.
– För mig är det en väldigt inskränkt inställning. En stor del av världens kvinnliga befolkning är analfabeter. Det skrivna ordet är bara en av flera berättarformer.
Just nu är hon ansvarig för Berättarministeriet där frivilliga och lärare ska arbeta med att stärka elevers självförtroende som berättare. Inspirationen kommer från liknande projekt i USA. Det senaste året har en stor del av Dilsa Demirbag-Stens arbete handlat om att söka finansiärer, bland annat i näringslivet. Och när vi ses på Berättarministeriets kontor i Observatorielunden i Stockholm är hon lite extra förväntansfull. Om några dagar börjar bygget av deras första skrivarverkstad, i det gamla tidskriftsrummet på biblioteket i Södertälje. Till en början kommer projektet att drivas i områden där avsaknaden av kunskapstradition är som störst.
Verkstadens miljö ska väcka fantasin. Eleverna börjar med att kliva in i en rymdaffär för utomjordingar. Efter att ha testat tröjan med fyra armar eller undersökt de virkade antennvärmarna börjar arbetet.
– Barnen är experterna och deras gemensamma uppgift är att hjälpa en redaktör, som spelas av en av volontärerna, att hitta på en historia med temat utomjordingar som kan imponera på den stränga förläggaren Nils Schwartz, säger hon och gestikulerar engagerat.
Fokus ligger på vad som krävs för en bra berättelse, begrepp som substantiv och tempus lämnas därhän. Under arbetets gång skriver volontärerna ner och illustrerar historien som slutligen skannas in, paketeras likt en bok och delas ut till eleverna. Till sin förvåning tycker tidningsredaktören Nils Schwartz att deras historia är helt fenomenal!
– När eleverna lämnar vår verkstad har ytterligare några författare fötts. Och det efter bara 2,5 timmar, säger Dilsa Demirbag-Sten och tillägger att skrivarverkstaden anpassas efter ålder. Högstadie- och gymnasieelever kommer att göra regelbundna besök i Berättarministeriets verkstad.
Temat utomjording är även passande för att beskriva Dilsa Demirbag-Stens erfarenheter som nykomling i Sverige.
– Allt var annorlunda, folk såg annorlunda ut och pratade konstigt. Det var som att komma till en annan planet.
Men Sverige var paradiset. Det var så hennes pappa, som var politisk flykting, hade målat upp det. Här skulle alla bli lyckliga och hon och hennes systrar skulle få alla leksaker i världen.
Riktigt så blev det inte, men Dilsa Demirbag-Sten hade turen att komma till en skola med elever med blandat ursprung och till en klass med en nyexaminerad lärare med starka visioner. Dessutom träffade hon dagligen bibliotekarier som fick henne att känna att böckerna var till för just henne. Och det, i kombination med 70-talets framtidstro, hårt arbete och lite tur har varit nyckeln till utveckling och framgång för hennes del.
Biblioteket var det enda stället hennes föräldrar tillät henne att vistas på efter skoldagens slut.
– Det var min favoritplats och en plats som fick mig att känna att jag ägde tusentals böcker. Och man blev aldrig portad där, trots att jag lämnade tillbaka böckerna för sent i lite halvskruttigt skick.
Så här i efterhand kan hon se hur böckerna fungerade som små röster påminnande om hennes mormor – en person som utgör en central gestalt i hennes bok Fosterland (2010). Samtidigt påpekar hon att den nästan desperata fixeringen vid mormodern och hennes oslagbara och trotsiga sagor förmodligen var lite av en överlevnadsstrategi, särskilt när de bodde i Kurdistan.
– Vi utsattes ständigt för militära övergrepp och var extremt fattiga, säger hon och visar ett ärr på armen. Märket kommer från en spruta som de fick för att förhindra att de fick diarré på grund av det smutsiga vattnet.
Överlevnadsstrategi eller inte – allting hänger ihop, konstaterar hon. Kopplingen mellan mormor och hennes egna politiska erfarenheter är heller inte helt tagen ur luften. Dilsa Demirbag-Sten har bland annat arbetat för Amnesty och som sakkunnig för den tidigare integrations-ministern Leif Blomberg (s).
– Politik är berättande, fast i större format. Men då handlar det om en gemensam berättelse där målet är att få alla röster att bidra till en gemensam vision för Sverige.
Hennes egna upplevelser har format de frågor hon brinner för. Som tonåring blev hon bortlovad mot sin vilja, men bröt förlovningen och flydde till Stockholm. Sedan dess har kvinnors rättigheter, integration och hedersrelaterat våld engagerat henne – områden hon ofta berör i sina debattartiklar i Dagens Nyheter och Expressen. Som debattör har hon beskrivits som både intolerant och kompromisslös.
Göran Greider imponerades av hennes barndomsskildring Fosterland i en artikel förra året, men poängterade samtidigt att hon kan vara en ”riktigt elak djävul” då han mött henne i debatter.
Själv beskriver hon sig som politisk liberal, islamkritiker och ateist.
– Jag bryr mig inte ett skvatt om människors privata tro. Jag pratar alltid om organiserad religion, då religion blir politik. Det är inte förenligt med kritiskt tänkande enligt mig.
När hon får frågan vilken politisk fråga hon skulle engagera sig i om hon satt i regeringen idag funderar hon ett slag.
– Skola, barn och unga. Det är tacksamt arbete, lättast och viktigast. Och hjälp vad jag skulle härja loss på friskolereformen och vinsttak! Men den frågan vill jag inte gå in på just nu, säger hon.
Fast det framgår att hon är för elitskolor. Hon är för valfrihet och olika alternativ av bredd- och spetskompetens men betonar också de negativa effekterna; risken för ökad segregation och orättvis betygsättning.
Dilsa Demirbag-Sten tycker även att samhället lägger alltför mycket ansvar på skolan.
– Det är varken rättvist, realistiskt eller särskilt konstruktivt. Lärarkåren borde vända sig till vuxenvärlden och säga: Och ni då? Ska inte ni också ta ansvar för barnen?