”Tack gode Gud för Ingvar Kamprad”, sa en lärarinna till mig häromdagen. ”För om inte Ikea fanns så vet jag inte var jag skulle kunna få tag på pennor till mina elever”. ”Men vilket bra tips!”, utbrast en kollega, ”för jag har hittills köpt pennor själv till mina elever.”
Lärarinnorna gav fler exempel på besparingar som olika kommuner gjort i skolan. En lärarinna berättade om sitt utkylda klassrum där eleverna tvingades sitta med ytterkläderna på. När hon påtalat detta för vaktmästaren fick hon till svar att ”i skolorna slås värmen på den 15 oktober”. Jag såg för min inre syn hur lärarinnor i olika kommuner vallfärdar till Ikea efter material till sina elever och kanske på vägen hem plockar på sig några fleecefiltar från olika utekaféer.
Lärarinnornas påhittighet för att tillgodose sina elevers behov av material är värd en viss beundran. Men när de berättade hur de använder sin fritid till att leta efter gratis material till barnen – eller själva betalar det – skräller ändå min feministiska väckarklocka högt. Jag minns hur en man en gång frågade mig vad jag arbetade med. Som högstadielärare i svenska och engelska med full tjänst, det vill säga 120 elever, svarade jag att mitt arbete bestod i att vara arbetsledare för relativt stora grupper, att jag var ensam ansvarig för organisationen och planeringen av gruppernas kreativa utvecklingsarbete, att jag ibland föreläste över breda fält men också fick vara beredd att snabbt ge bakgrundsteckningar till aktuella problem och att jag också ansvarade för personalvården och därmed konfliktlösningar och omflyttningar inom organisationen, som är Sveriges största arbetsplats.
”Det låter som ett ansvarsfyllt arbete för en kvinna”, fick jag till svar. Jag svalde anspelningen på mitt kön och beskrev i stället hur forskning visat att ja, lärare har ett stort ansvar och måste kunna fatta snabba beslut ungefär varannan minut. ”Är ni lärare?” utbrast mannen besviket. Så ni har alltså hand om barn…”.
Läraryrkets uppdrag är att stimulera barns intellektuella och sociala utveckling. Om läraryrket varit ett manligt karriäryrke (och därmed också lönesatt som ett sådant) hade då repliken ”så ni har alltså hand om barn” överhuvudtaget kunnat fällas? Nej. Hade någon förväntat sig att män i karriären hämtar pennor på Ikea eller fryser i utkylda klassrum? Nej.
Men varför finner sig kvinnor i nedmonteringen av sina arbetsplatser? Vore det inte mer professionellt att ställa krav på facken att höja lönerna och på kommunen att täcka kostnader för lokaler och material? Vore det inte bättre kunskap för barnen att se sina lärare strejka eller göra uppror för drägli-gare förhållanden i stället för att hämta pennstumpar från Ikea? Vore inte kvinnliga lärare som kräver insyn i kommunens budget bättre förebilder för sina kvinnliga elever? Och skulle inte pojkarna också lära sig något av att se hur vuxna kvinnor hellre ställer politiker till svars än sitter med ytterkläder på under lektionerna?