Sverige behöver fler ingenjörer. Men många tonåringar tycker teknik är tråkigt. På Lillhagsskolans fritidshem i Gävle satsar man därför på att väcka intresset betydligt tidigare.
Apparaterna har kommit till fritidshemmet via en förälder som jobbar på en återvinningscentral och när barnen har fått i sär dem i så små beståndsdelar som möjligt har de miljösorterat skrotet som plast, metall eller elektronik innan det har körts tillbaka till återvinningscentralen.
Populärt, som sagt, men kanske inte så konstruktivt. Så fritidspedagogerna började klura på hur de skulle kunna utveckla barnens intresse till något mer. Hösten 2009 gick fyra av dem en 7,5 högskolepoäng lång kurs i kemi, fysik och teknik. Våren därpå ansökte de om, och fick, bidrag till ett projekt som de döpte till Uppfinnarjakten. Målet med projektet var att få barnen att förstå lite av innehåll och funktioner i apparaterna som de skruvade i sär, få dem nyfikna på att göra egna uppfinningar och konstruktioner samt få flickorna än mer intresserade av teknik och tekniskt lekmaterial. Resultatet blev över förväntan. Trots att projektet sedan länge är avslutat lever intresset för teknik kvar bland barnen.
– Det första de frågade när de kom tillbaka efter sommaren var om de fick hålla på med teknik och svaret på den frågan blev ju självklart ja, berättar Louise Pettersson, en av de initiativtagande fritidspedagogerna.
Numera använder barnen de isärpillade apparaterna till att uppfinna nya saker. Med hjälp av fantasi, verktyg och en limpistol kan till exempel en gammal bandspelare byggas om till ett lyxigt ”all inclusive”-charterhotell. Varje ny uppfinning fotograferas och ställs ut ihop med en förklarande text som barnen själva fått skriva ihop. Tillsammans med pedagogerna undersöks numera även varje ny apparats innandöme noggrant och man testar vad som händer inuti apparaten när man trycker på de olika knapparna. Även barnens föräldrar märker av det ökade intresse för teknik, de berättar att de numera får många frågor hemma om hur olika hushållsapparater egentligen fungerar.
Bara för att man är vuxen är det ju dock inte helt självklart att man förstår hur alla tekniska prylar fungerar men Louise Pettersson tycker inte att det gör något om inte alla pedagoger har teknisk utbildning.
– Man lär sig under tiden. Vi klurar tillsammans med barnen och det vi inte förstår går ju att ta reda på, konstaterar hon.
För att inte barnen ska kunna skada sig på apparaterna tas alla batterier ur och alla sladdar klipps bort innan de får börja dissekera dem. Dator- och teveskärmar tackar man nej till, eftersom de innehåller kristaller. För att ytterligare utveckla teknikintresset inköptes en del nytt lekmaterial för projektpengarna, bland annat tekniklego, och magnet- och eltekniklådor. De senare är rätt avancerade och kräver att någon pedagog är med och handleder. Men även om det är lite svårt, tycker de flesta barn att det är väl värt besväret när de lyckats koppla sladdarna rätt så lamporna börjar lysa.
– Deras ögon brukar börja lysa i kapp med lamporna, berättar Louise Pettersson och skiner själv upp vid minnet.
Även det övriga lekmaterialet som köptes in är ganska avancerat med många små bitar och lite krångliga ritningar vilket gör att det lämpar sig bättre för tvåorna och treorna än för de yngre barnen. De senare får därför vanligtvis inte använda materialet vilket förstås har gjort det extra åtråvärt i deras ögon. En fullt medveten strategi från pedagogernas sida.
– Vi vill att de ska få längta lite, avslöjar Rose-Marie Östlund som jobbar med förskoleklassbarnen och ettorna.
En av förhoppningarna med Uppfinnarjakt-projektet var nämligen att även de yngre barnens intresse för teknik skulle väckas. Det lyckades man så väl med att det förra läsåret blev dags att ansöka om, och få, bidrag till ett eget projekt för dem, kallat ”Teknik på lek”. Det startades med en stor samling där barnen fick fundera kring och sätta ord på vad teknik är. Därefter döptes ”Veckans pyssel” om till ”Veckans teknik”, för nästan allt som barnen gör på fritidshemmet är ju faktiskt någon form av teknik – till exempel när de syr, trär pärlor, bygger pärlplattor, leker med kaplastavar eller lego.
– Vi brukade bara inte kalla det för teknik. Men det gör vi nu, säger Rose-Marie Östlund.
De yngre barnen får fortfarande inte leka med de äldre barnens tekniska lekmaterial men det gör inte längre så mycket för även de har fått en del nya leksaker. Saker som är mer anpassade till deras ålder och mekaniska förmåga, exempelvis teknikduplo, polydron och Brio builder.
– Vi tar fram några saker åt gången och försöker få alla att pröva. Det brukar inte vara så svårt, alla vill prova det som är nytt, säger Rose-Marie Östlund.
Att hålla på med tekniklekmaterialet är ungefär lika populärt bland flickorna som bland pojkarna, vilket var ett av målen med projekten. Självklart är inte alla barn lika intresserade men det viktiga för pedagogerna är att alla får chans att testa under sin fritidshemstid.
– Det är viktigt för Sveriges framtid att våra barn blir teknikintresserade och det är för sent att försöka väcka det intresset när de börjar högstadiet. Små barn är mer tekniknyfikna än tonåringar, säger Louise Pettersson.