Att försöka förstå ondska

I augusti 1971 utförde psykologen Philip Zimbardo ett experiment som gick ut på att låta en grupp studenter vid Stanforduniversitet i Kalifornien agera väktare och interner. De föll snabbt in i sina nya roller och efter bara sex dagar avbröt Zimbardo experimentet. Då hade studenterna i väktargruppen, mestadels unga, välartade liberaler, förvandlas till fullfjädrade sadister.

Drygt 30 år senare utförde han en ny fallstudie, den här gången med utgångspunkt i Abu Ghraibfängelset i Irak och bilderna av nakna irakiska fångar staplade på hög, i hundkoppel och av flinande amerikanska soldater.

Zimbardo fann många likheter med experimentet i Kalifornien och hans slutsats var att ”vanliga, godhjärtade medborgare” kan bli ondskefulla i ovana eller extrema situationer.

Läser man hela studien The Lucifer Effect inser man att den olyckliga metamorfosen i princip kan inträffa så snart ordern om tortyr eller massmord artikulerats. Eller endast antytts. Det verkar lätt, så förfärligt, vansinnigt lätt, för oss människor att liksom bara halka över på andra sidan.

Kan du förresten höra mumlet i bakgrunden? De avlägsna rösterna från Treblinka, Gulag-arkipelagen och Vlaakplaas som väser att de bara gjorde sitt jobb?

Här vill jag bedyra och ropa. ”Inte jag. Aldrig jag!” Men i boken Monster tittar författaren och professorn Micael Dahlén på frågan ur ett genetiskt perspektiv. Våra tidiga förfäder, skriver han, var tvungna att kunna mörda för att överleva. Således var obarmhärtighet ett tecken på styrka och fascinationen, till och med beundran, för ondska finns i vår gemensamma arvsmassa. (Tänk dömda seriemördare som uppvaktas i fängelset av kvinnor med tindrande ögon.)

Lägger man ihop Dahléns teori med Zimbardos blir summan en mörk, vansklig värld där vi alla, sju miljarder människor, vandrar omkring som tickande tidsbomber med ett mer eller mindre latent monster inom oss.

Jag hörde två kvinnor här i Johannesburg diskutera potträning. Den ena skröt om hur hennes nu vuxna dotter var torr innan hon hade fyllt två. Pappan var polis och tjänstgjorde i - studentupproret i Soweto 1976. När han kom hem från jobbet var han tvungen att sitta på toaletten i en timme eller så. Magen var ur lag. Och dottern, hon satt tålmodigt på pottan och pratade och sjöng med sin pappa.

En bisarr historia, visst. Först skjuta elever och sedan hem på toa och jollra. Ändå tycker jag mig se ett uns av ljus, ett spår av medmänsklighet, här. Sydafrika stod i brand och ondskan regerade. Men magen, åtminstone magen, protesterade.